LIFE OF IMA

2012-01-23

2012-01-23T15:49:00.000+01:00

Ja jösses...
Att ha lite lagom space mellan blogginläggen fungerar visst inte.
Men jag skriver när jag har lust, för min egen skull. De som vill läsa och hänga med är förstås välkomna :-)

Emil har hunnit bli 9 månader nu!!
Storson har flyttat hemifrån och bor i egen lägenhet. Vilka kontraster!
Mellanson bor mest hos oss då pappan bo lite långt ut för att kännas ok för honom. Det är ju kompisar som gäller mest just nu.
Lillson bor mest hos pappan. Får ingen riktig kläm på varför, men hoppas att han gör det för att han verkligen vill så det inte är för att kompensera för att mellanson inte är där. Dörren här står i alla fall öppen, såklart!

Så vad har hänt sen sist nu då?

Ojojoj :-)
På julaftons morgon så friade jag till min käre Hjärt!
Han sa " JA, det är klart att jag vill" Så planering för bröllop pågår.
Vi gör det här för våran skull och vill inte ha något stort hejdundrande bröllop med hundra gäster utan det blir med de närmaste i familjen och de närmsta vännerna.
När återkommer jag till senare :-)
I december så var vi med Emil till kardiologen för ultraljudskontroll av hjärtat och blodflöden. Kontroll av saturation (syresättning) samt blodtryck.
Allt var bara bra!! Så bra ultraljud att kardiologen inte behöver träffa Emil förrän i april! Så lycklig för det!
Saturationen låg då på 84, ganska normalt för Emil, mellan 83-86 verkar vara Emils "normal"värde för närvarande. Blodtrycket var lite högre så fick fick abryta nedtrappningen av blodtryckssänkande, men det är bra att han får det, annars får högra sidan av hjärtat jobba för hårt och DET är inte bra.
Senare i december var vi på kontroll av blodtryck och saturation igen.
Blodtrycket låg åter på en bra nivå och saturationen på 90!!!
Det var ett litet experiment jag gjorde som tydligen påverkade saturationsresultatet så bra. Varje gång hitills har han fått gröt inför besök, det har han intagit på vårdavdelningen medan vi väntat på vår tur. Jag har velat ha det så då jag vet att han inte är jättehungrig och på dåligt humör vid blodtrycksmätningen. Dagen innan senaste besöket så låg jag i sängen och funderade om det kunde vara så att han saturationen sjunker när man nyss har ätit. Så denna senaste gång fick han vara nära gränsen till hungrig (han äter var tredje timme så det är inte så att han svälter :-) ) Saturation på 90. I samtal med sköterskan så är det så, saturation sjunker lite efter mat. Allt blod till magen och ja osv..
Saturation på 90 är jättebra, för att vara innan operation nr3 (4 i emils fall) som heter TCPC.

Besöken hos sjukgymnasten fortsätter med nya övningar. E ligger lite efter grovmotoriskt så vi tränar och tränar. Han ska öva att ligga på mage för att träna arm och bröstmuskler men det går inte! Han totalvägrar och vänder tillbaka till rygg på en gång. Han sitter och sitter numera stadigt i alla fall.
Fötterna har han inte velat använda så vi tränar med gåstol och hoppgunga. Det går också riktigt bra nu.
Han tar sig i alla fall bakåt med hjälp av gåstolen vilket är det vanligaste de börjar med.
Anledningen till att han inte vill stå på fötterna tror man beror på att han är så sönderstucken i tår och hälar vid alla provtagningar.
skriver mera lite senare, pluppe vaknade precis!

Kramen

11-11-10

2011-11-11T00:16:00.003+01:00

Dagen före den speciella 111111 dagen. Förväntar mig inte att något speciellt ska hända, är bara glad om dagen rullar på.
Idag fyller "svärmor" jämnt, (ne Hjärt och jag är inte gifta) för enkelhetens skull skrev jag svärmor.
Stort stort grattis till dig!!!!

Nu har det gått 5 dagar då lilleman inte ammats dagtid. han äter gröt och mat, med god aptit:-)
Han är duktig! En ny vägning i morgon resulterar förhoppningsvis ytterligare uppgång, de e lite tjatiga ang just det. Han väger i alla fall dryga 7 kg nu!

Den senaste av operationer gick över förväntan, känns som att han mår ganska bra nu. Sköterskorna på kardiologen säger samma. Det är mera fart på honom nu och han orkar mera och längre. Vissa dagar sover han knappt alls. Inga större svårigheter vid eller med den senaste op, dock läskigt. Denna gång var han så mycket större, han har sin plats i familjen och vi har får lära känna honom. Det var svårt att lämna honom för sövning och op, alltid med en tanke i bakhuvudet om risker. Men det gick lysande! Efter två dagar var vi nere på vårdavdelningen igen och skötte honom själva. Han gjorde snabba framsteg och inom en vecka efter op, var vi på plats hemma igen. Kontrollerna glesas nu ut något, medicinerna ska förhoppningsvis bort så småningom och vi kan få vara familjs tills det är dags för den sista planerade operationen.
Härligt!!

Har funderingar på att börja jobba lite extra, allt för att kunna vara hemma lite längre. Men extra funkar bra.

Prinsens utveckling då... Ja.. Han kanske är ngt kortare än "sin" kurva, väger ngt mindre och är ca 1 1/2 månad efter jämnåriga, det jan ju förklaras med att han varit nedsövd och under rehab minst lika lång tid, händerna ihopbandagerade på grund av infarter osv
Jag är inte orolig, men BVC lär ju bli när han ska på 6 månaderskontroll. Mamman har redan nu börjat att ladda för det...
Idag har jag hämtat ut synagis sprutor till lilleman, det är antikroppar mot RS virus och jag jag kan säga så här: ingen är mera tacksam än jag att vi bor i Sverige där högkostnadskort gäller. 2 sprutor kostar över 17000 kr!!!! Han ska ha en spruta per månad nov-feb ca.
Sanslöst vad med pengar!!

Avslutar med detta:
Det man gömmer i snö kommer upp vid tö.

Var rädda om varandra där ute, och behandla andra efter hur ni själva önskar det!!

Love, peace and harmony

Resan fortsätter

2011-11-03T11:27:00.001+01:00

Inför Emils operation så gjordes i slutet på augusti en hjärtkaterisering på honom. Då sövdes han och sedan gick hjärtdoktorerna in med en kateter i ljumsken och upp till hjärtat, detta för att se kondition på hjärtat samt mäta tryck.
Detta var första gången vi skulle vara med när han sövdes...
Så här i efterhand önskar jag att det aldrig mera skall komma att behövas, orealistiskt med Emils diagnos, jag vet...
Han var jätteledsen med alla grönklädda människor med "disktrasor" på huvudena, alla gjorde sina uppgifter medan vi skulle försöka lugna och trygga Emil, snudd på omöjlig uppgift.
När han till slut fick sovmedicin och han började ruska på huvudet fram och tillbaka, när ögonen började snurra då höll vi knappt ihop som människor längre. Det gjorde ont i mig ända in i märgen...
Hjärt sa : aldrig mera...
Jag också, egentligen. Men tanken på att inte få vara med Emil vid nästa sövning var ännu värre. Det är ju vi som är tryggheten för honom.
Undersökningen upplevdes ta längre tid än de sagt.
Tankarna maler och fantasin skenar iväg.
Precis när vi öppet började dryfta vår oro, ringer de och säger att vi får gå till uppvak.
När sköterskorna till slut hämtar oss så ligger en väldigt arg kille i en spjälsäng och skriker. Vi sitter bredvid honom och kollar av honom lite. Han är jättearg och verkar ha jätteont. Vid pratade med sköterskor och bad att få mera smärtlindring till Emil. I vad som kändes som en evighet fick vi vänta med riktigt ledsen pojke. Emil var dessutom väldigt slemmig i halsen men kunde i alla fall just då syresätta sig ok.
Läkarna som utförde undersökningen väntade vi fortfarande på för att få info om hur det hade gått.
Ingen läkare kom...
Innan vi skulle upp till vårdavdelning skulle vi byta lite blöja på Emil samt amma honom lite. Då ser vi våran lille kille helt sönderstucken, inte bara i ena ljumsken utan bägge.
I alla fall 2-3 ggr har de stuckit honom i vardera ljumske. Ett instickshål upptäckte vi på halsen också...
Varför?????
Läkarna hade vid denna tidpunkt gått hem då det fanns ingen som kunde svara på vad som hade hänt och varför Emil var helt sönderstucken.
Ljumskarna såg ut som blålila golfbollar :-(
Vartefter timmarna gick fick Emil svårare och svårare att syresätta sig på grund av allt slem efter intuberingen under sövningen.
Hela scenariot med saturationsmätare som varnade för låg syresättning och placeringen av Emil på övervakningssalen, ännu en gång, gjorde obehag i hela kroppen.
"Normalt" så brukar man kunna gå hem dagen efter, men inte vi. Emil låg då som värst och kämpade för att kunna andas. Jag upplevde som vanligt att inget gjordes..
De skickade en remiss till sjukgymnast som sulle hjälpa Emil att få upp slemmet, kom ingen (nu efteråt visade det sig att de glömt skriva akutremiss på den så fick en tid 3 veckor senare.)
Dag 3 började systrarna hjälpa Emil med inhalationer. Först med natriumklorid och sedan med bricanyl. Sakta med säkert blev det bättre. Men inhalationerna blev ett projekt för sig. Han blev helt galen när de tryckte masken över ansiktet och satte igång apparaten.
Min lille lille prins....
Jag tyckte så synd om honom och mådde dåligt av hans panik så jag fick hålla mig utanför. F fanns inne hos Emil de gånger som jag var tvungen att gå ut.
Dag nummer 4 fick han sova hos mig/oss inne på salen. Som vanligt finns det bara plats för en förälder men med vår vana trogen så klämmer vi ihop oss i en 90 säng.
Dag nummer 4 började det komma blod i avföringen. Dag 5 fick vi äntligen åka hem.
Tänk att till och med "en enkel undersökning" kan ställa till det så...
Jag tar aldrig någonting för givet längre.
En dag i taget.
Nästa inlägg handlar lite om utveckling och den senaste av operationerna.

Dagen idag:

Vaknade 04:30 i morse när F skulle till jobbet. Ganska pigg för en gång skull. Fortsatte att läsa min bok som jag börjat med. Längesen nu som jag kunde fokusera på att läsa en bok, kanske mår ganska bra nu då?! :-)
Emil snuttade och halvsov fram till kl 07 då vi gick upp. Åt frukost och gjorde oss i ordning för en ny dag. Vi har precis kommit in från ett par timmars promenad, härligt, trots att vädret är gråmulet.
Snart lunchdags när plutten vaknar och sedan bär det av till Täby och fika med bästa fastrarna och kusinerna.
När jag var ute och promenerade så kände jag hur mycket jag saknade tiden i Lund ändå...
Jätteskönt att vara hemma hemma, men där är speciellt.
Där har vi varandra och Emil att ta hand om. Tid att prata, reflektera och diskutera, att bara vara och "slippa" vardagsbestyren. Hemma är det inte lika lätt.
Emil ammas varannnan timme, dygnet runt. Det tar och det tär på mig och min ork, hur det än är. Ibland önskar jag att jag kunde dela på mig, en del hos Emil och den andra delen som gör resten. Det vill säga de andra barnen, städa, tvätta, laga mat, pyssla, må bra, se till att alla andra mår bra, hinna och orka vara Ima bara. Ima kommer för närvarande sist och jag vet att jag ganska snart måste omprioritera om jag ska fortsätta fungera alls. Som det är nu orkar jag inte ens börja kämpa till 110% för att sluta med amningen, jag har helt enkelt inte ork att stå emot och ta de "fighterna" just nu.
Men som jag brukar säga, även idag skiner solen ovan molnen.
I förhållande till många andra situationer så ska jag inte klaga.

:-)

Åter!

2011-11-02T21:38:00.000+01:00

Tänker inte ursäkta mig och inte ha dåligt samvete för att jag inte uppdaterat!
Så!
Lille prinsen har hunnit bli nästan 6 månader nu, storson blir snart 19 och lillson har precis fyllt 10. Jaaa... Jag säger då det..
Efter eländiga undersökningar, inläggning på sjukhus, i alla fall stundtals och ett jobbigt väntande har nu lillprinsen fått göra sin 3:e (egentligen 2:a) operation.
Väntadet på den "gyllene punkten" som enligt läkarna är den bästa att göra op på har varit just ett evigt väntande. Vi visste att mellan 3-6 månaders ålder så bör denna op göras så vi har väntat i nästan tre månader kan man säga. Väntat och levt med en hela tiden gradvis försämring av Emils syresättning. Det är på något vis den som är måttet på när det är dags. När så syresättningen blev sämre så fick Emil dessutom staffylokocker i magen, vilket är väldigt ovanligt, så det blev antibiotika för det och i samband med "staffarna" blodblandad avföring och diaree, som forfarande inte har gett mig sig. Snart 2 månader har gått nu med magproblemen...

Livet är numera så intensivt att vi måste hinna med att leva det och då kommer bloggandet vid sidan av. Trots att jag vet att jag skulle må kanske lite bättre av att blogga, att skriva av mig lite.
Frustrationen och ilskan på läkare, idiotiska sköterskor och deras illvilja att lyssna på oss som förädrar som hur det än är, känner vårt barn bäst. Jag har dock med tiden ändrat mitt sätt gentemot den yrkesgruppen, jag reagerar inte bara, utan agerar också.
Vi har fått remiss till gastroenterolog som ska gå igenom magen ordentligt. Dit ska vi första gången idag. återkommer om det.

Här ska jag nu försöka sammanställa lite om hur livet varit sedan slutet av juli fram tills idag.
Vi är sjukhusifierade. Så kan man säga.
Vi har träffat flera familjer, träffat dålig och sämre sjukvårdspersonal, vi har träffat flera bra också. Numera vet de att de ska kolla av med oss först vad gäller Emil :-) det tog dock din stund att komma dit.
Efter den senaste operationen som gjorts på Emil är han verkligen ännu mera välmående! Han syresätter sig bättre och är full av energi. Om vi har haft fullt med aktiviteter en dag eller om han skrikit mycket, då tar det extra på hans energi, annars mår han "superbra" för att ha den diagnosen han har.
Som om det inte räckte har han också "fått" Lingua geografica... Vilket innebär som blåsor och sår på tungan. Det kommer och går hela tiden som längst uppehåll ett par dagar. Med andra ord det svider och bränner på tungan. Finns inget som lindrar/botar tyvärr. Hoppas på att det växer bort.

Det här blir jättelångt... Avbryter nu och ska försöka skriva mera i morgon.
:-)

Sov sött och gött!

Buzzador!!

2011-07-29T12:35:00.002+02:00

Dove Intense Repair Express Intensivbalsam är ett djupverkande balsam med inpackning inuti som ger en intensiv reparerande effekt.

Använd dagligen istället för ett vanligt balsam. Resultatet är ett mjukare och starkare hår som är återfuktat på djupet.
Doves avancerade teknologi för vård av skador och reparation: patenterade FIBRE ACTIVES tränger djupt ner i håret för att återuppbygga det inifrån.
MICRO MOISTURE SERUM ger näring och hjälper till att reparera hårstråets yta från rot till topp.

Text och bild hämtad från Dove.

Jag är ny Buzzadorare och detta är min buzzador-kampanj. Så är ni sugna på att testa detta intensivbalsam är det bara komma och hämta er en tub! Det vill säga ni provar och säger vad ni tycker precis som jag gör. Kostar inget, inga köpkrav, och jag får inte betalt.

"Rena" varuprover!

Har provat flera gånger nu och är faktiskt överraskad hur mjukt mitt torra hår blivit!

Emil 11 veckor gammal!

2011-07-26T15:50:00.002+02:00

Emil 15 timmar gammal

2011-07-26T15:43:00.000+02:00

Tisdag 2011-07-26

2011-07-26T15:35:00.000+02:00

Hello,

Nu är en GROV sammanfattning nedskriven och fortsättningen kommer förhoppningsvis vara lite lättare eller åtminstone enklare att uppdatera. Svårt att skriva om så stora saker i efterhand.
Det vi har varit med om är otroligt svårt att skriva ner så att någon kan få ett hum om händelser men jag har försökt.
Idag har vi varit på kontroll på ALB. Saturation (syremättnad i blodet) låg på 82 det är något lägre än tidigare då det varit 83-84. Sköterskan sa bara att det är var bra så då är det bra.
Emil vägen nu 5580 g och går upp ca 150 g eller lite mera per vecka. Det tycker de också är bra, han får inte gå upp för snabbt då blir det för jobbigt för hjärtat att arbeta.
Hur lång han är har jag ingen aning om. Han är som han är vettja! Man kan inte dra ut honom i alla fall.
Han ser ut att må bra och värdena är bra, det är huvudsaken.
Idag har vi fått tid för nästa stora undersökning....
V 34 drar det igång igen.
Jag visste ju att det var snart eller i alla fall under hösten.
Men inte så snart.
Det kändes faktiskt tungt, jo faktiskt, trots att jag visste.
För hur det än är så mår han väldigt bra just nu. Så bra att ingen utifrån skulle kunna säga eller se att han är svårt hjärtsjuk.Eftersom han inte kunnat ligga på magen två första månaderna så är han lite ostadig i nacken, det är väl det enda. Så under den här tiden har jag haft skygglappar på och levt väldigt mycket i nuet, inte velat tänka på det som komma skall, inte velat känna efter.
Men nu är vi här. Dags att öppna upp och förbereda sig. Läsa på och kanske se om det finns en eller annan fråga att ställa.
Det första som kommer att göras är en hjärtkatetersering. Han kommer läggas in på ALB, sövas ner och man går sedan in i kärlet via ljumsken, sprutar in kontrast för att se hur hjärtat arbetar, man kommer mäta kraften i hjärtat och studera med ultraljud. Denna undersökning tar ca 4 timmar och ligger till grund för när man tänker göra operation nummer två, GLENN, som den heter. (Norwood, Glenn, TCPC heter operationerna)
Troligen opereras Emil i mitten eller slutet av september, det är vad man tror nu i alla fall.
Mera oro, hemsk väntan och ny rehabilitering.
Oron är värst.
Bara tanken på att stå/sitta med Emil när de söver ner honom känns helt absurd och får mina ögon att rinna över. Usch....
Min lilla prins.

Måste hämta mig lite nu..

Mot Stockholm

2011-07-20T10:42:00.027+02:00

Ja där satt vi i overklighetens land.
Fredde körde och jag satt bak med lillprinsen. Hela tiden ett vakande öga på den lille. Ett lyssnande öra så att jag visste att han andades. Det var en påbörjad resa med skräckblandad förtjusning.
Pirr i magen med lite obehag. Så här länge hade vi inte haft Emil för oss själva utan vakande ögon och öron från sjukhuspersonal. Det var ändå med lite säkerhet och bestämdhet vi satte oss i bilen för att åka de 65 milen tillbaka till Stockholm.
Resan gick långt över förväntan. Emil sov större delen av tiden. Sondmatades och fick mediciner medan han sov vidare. Vi stannade vid ett tillfälle för att Fredde och jag fick sockerfall och var tvungna att få oss något att äta bytte samtidigt lite blöja och lät lillchippen räta ut sig lite. Man blir ju inte lång nerknölad i en bilbarnstol kan jag säga.
Framme på Astrid Lindgrens Barnsjukhus (ALB) så skulle de fixa rum åt oss." Nej, vi vill helst åka hem sa vi. Vi kan komma in varje dag klockan 06,00 om det är det som krävs, men vi vill gärna åka hem."
Efter Emils förra vända i Stockholm när han faktiskt mådde riktigt dåligt i deras bakhuvuden så förstås jag att de tvekande att skicka hem oss. De ville gärna ha koll ett tag. De tog kontroller på honom. Räknade andetag, kollade syremättnaden i blodet, tittade hur han såg ut, kollade med ultraljud och kunde bara konstatera att det såg bra ut, "i alla fall just nu". Efter lite övertalande från vår sida så fick vi åka hem.
Nu förstår jag inte hur vi vågade med tanke på förra resan, men vi var nog så trygga med hur han mådde och hur stabil han varit varje dag, varje timme varje minut sedan senaste operationen så vi gick nog enbart på känslan. Desutom får man lätt nog av sjukhusmiljön, i alla fall efter nästan 4 veckor.
Vi fick stränga förhållningsorder om att ha ordentlig koll på Emil, hur han andades, om han ändrade i hudfärg, omhan kräktes eller på annat sätt blev sämre i allmäntillstånd. Mediciner fick vi med oss hem. Från och med nu skulle vi bereda mediciner sälva och ge honom på utsatta tider. Det kändes lite läskigt med allt nytt men det var/är ju så framtiden ser ut med mediciner varje dag och så. Dessutom är det ju minst 2 operationer kvar.
Men det tar vi då.
Så där höll vi på i några veckors tid. In till Astrid Lindgrens Barnsjukhus, de tog saturation (syremättnad i blodet), räknade andetag, kontrollerade allmäntillstånd och viktkontroll. Emil vägde för lite.... Fortfarande.
Jag ammade på så gott jag kunde med det enda bröstet jag har. Mera ersättning och fortsätta amningsväga.
Vi blev på papperet "ustkrivna och sedan överförda till Barnhjärtmottagningen"
Jag vägde Emil innan amning och sedan efter för att se hur mycket han fått i sig, fyllde på ersättning i sonden upp till den volym han enligt normer och riktlinjer ska ha som 2 månaders bebis. Var tredje timme, dygnet runt.
Mediciner, mat, kräk, mera mat och ny blöja. Ungefär så såg det ut. Han började gå upp lite mera i vikt, men han kräktes oftare. Beslut i samråd med läkare att sonden skulle bort för att se om det skulle gå bättre med maten och mer eller mindre "tvinga" honom ta flaska. Sonden, har vi nu i efterhand förstått, kan reta magen och orsaka slemmiga kräkningar. Så på den fronten blev det ganska omedelbart bättre.
Flaskan började han dessutom också ta!!! Vilken kille!!
Viktuppgången var dock fortfarande lite för liten så in sattes "fett på flaska" Calogen. Det fungerade i typ en vecka sen så kräktes han varje gång han fått i sig det. så Calogen byttes ut till måltidsersättning högkaloririk, Infatrini. 80ml per dag skulle han ha av den. Det fungerade och fungerar fortfarande.
Viktuppgången är nu normal kanske något över, men han har ju en målvikt att nå så vi kör på.
Nu har kontrollerna glesats ut till varannan vecka och detta med anledning av Waran och proverna för det, så att han ligger rätt i dos där. I övrig ser det bra ut. Nästa steg för Emil är undersökning och planering för operation nummer två.
Förstås har det hänt och hände mycket emellan alla dessa rader, men det är nästan omöjligt att förmedla. Det är så mycket känslor inblandat också så det gör sig inte i text. Mycket vill vi också har för oss själva, i familjen. För Emil´s skull vill vi själva berätta om känslor och en del av det som vi upplevt under hans sjukhusvistelse.
Jag ska försöka hålla bloggen uppdaterad så gott det går, men jag har visst glömt hur mycket tid det går åt med en liten :-) Emil och de andra stora stolta bröderna går först!

Strax tebax

Framme i Lund, igen

2011-07-10T13:16:00.000+02:00

Vi klarade inte ens av att parkera bilen i garaget när vi kom fram. Vi ställde oss utanför barnsjukhusets entré, på besöksparkeringen. Sista vägen fram till Lund, de 20 milen, var de längsta någonsin.
Vi var mest tysta i bilen, tagna av stundens allvar och de meningar emellan raderna som läkaren inte hade sagt.
Till och med tårarna var tysta.
Kusligt.
Allvarligt.
När vi kom upp till BIVA, så möttes vi av en av Emil´s sjuksystrar, en manlig lugn och trygg person.
Han var lugn även nu men det där trygga hade liksom försvunnit.
Han vågade knappt möta våra ögon där vi stod. Han bekräftade det vi känt.
Han sa, innan vi hunnit fråga, "Emil är på operation han är inte klar än"
Vi sa att vi hade anat det. Vi ställde frågan..
Frågan som vi levt med sista delen av resan, det som utgjorde en klump i våra magar och som brände innanför ögonlocken.
Svaret på frågan löd " Ja, det var nära ögat. Han var riktigt, riktigt dålig" De trodde inte att han skulle klara sig.
Han hade inte klarat att syresätta sig oavsett vad man gjorde. Inte med syrgas, inga vändningar inte på något sätt. För att överhuvudtaget klara livhanken på honom förberedde man Emil för ECMO maskinen.
ECMO maskinen som, vi nu vet, är absoluta sista utvägen för att en person ska klara sig när hjärta och lungor inte fungerar. En maskin tar över pumpning och syresättning av blodet.
I just det läget vände Emil plötsligt och oväntat i syresättningen och det blev långsamt lite bättre. Det var då läkaren hade ringt till oss och sagt att de inte kunde vänta längre med operationen. När han va stabil i det låga läget sövde man honom och påbörjade en ny operation. Den tog dryga tre timmar.
Vi var ändå lättade på plats där vi stod framför skakad sjuksköterksa.
Emil var i rätt händer. Vi visste att expertisen fanns just där och att de gjorde allt som stod i deras makt för att han skulle klara sig.
Läkaren kom så småningom och sa att operationen gått bra "Jag är nöjd" uttryckte han sig. "Men det var nära.." Han berättade att de under flera timmar, efter Emil´s ankomst till Lund, jobbat med att få Emil stabil i alla fall så pass att man kunde operera. Den ursprungliga planen hade varit att operera honom några dagar senare men läget hade ju blivit akut.
Det tog ytterligare en stund innan Emil kom in på BIVA för övervakning. Vi visste sedan förra operationen att det första dygnet är mest kritiskt, men vi var överlyckliga!
Han levde!!! Han hade klarat den dramatiska resan ner och hade klarat operationen.!!
Nu är nu.
Vi är glada.
Lille lille skrutten..
Lille skrot.
Lille sötnöten och mammas godisprins.
Mammas lilla älsklingsgos.
Lilla lilla hjärtat.
Många många är namnen jag viskat i hans öra.
Därtill kommer pappas alla viskade namn.
Pappas lilla hjälte.
Han var så fin där han låg i sin öppna kuvös.
Antalet slangar och sladdar var om möjligt flera denna gång, men där, under och bakom alla dessa låg världens gosigaste Emil.
Han var rosig och fin och normal hudfärg i ansiktet. Det var vår lilla kille!
Personalen sa under flera dagar efter operationen vilket mirakel han var. Han hade så gott som varit uträknad, de hade inte trott att han skulle klara sig.
Jag är glad att jag inte fattade eller klarade att ta in hur dålig han var då. Hur allvarligt det var.
Emil och hans liv som redan från början var ett mirakel, var nu ännu mera mirakel.
Dag nummer två efter operationen stängde de igen hans bröstkorg det är också en lite kritisk del. Kroppen kan reagera eftersom utrymmet blir trängre för organen därinne, de måste ju återanpassa sig. Han klarade detta bättre den här gången. Vi hade vi det här laget tagit in det allvarliga med hans låga syresättning och hade vi flertalet tillfällen pratat om detta. Man hade inte via blodprover kunnat se att något annat i kroppen tagit skada av den låga syresättningen men utan undersökning kunde man inte veta. Så på torsdagmorgon var det ultraljud av hjärnan planerad och under eftermiddagen skulle ett EEG göras för att se hur hjärnaktiviteten såg ut. Detta var nog en av de värsta dagarna hitills. Vi hade inte tänkt på detta från början då var bara LIVET det väsentliga. Men nu stod vi vid nästa väghinder.
Han hade fått livet tillbaka, men vilken typ av liv skulle det bli?
Hade han fått hjärnskador av syrebristen och i så fall hur grava?
Svaren på dessa undersökningar dröjde och de dröjde och de dröjde.
Vi letade positiva tecken, pratade med sjuksköterskorna som jobbade med honom och de kunde inte med ögonen se eller tyda några som helst skador. Pupillerna reagerade normalt, han verkade höra, han reagerade vid beröring på händer och fötter osv. Vi sög åt oss allt positivt vi fick höra.
Han var ju fortfarande nersövd så vi visste ju inte. När vi var sista vändan och pussade Emil godnatt vid 21,30 så fick vi äntligen besked.
Man kan inte se något avvikande på någon av undersökningarna.
Tårarna rann av glädje.
100 säker kan man aldrig vara, men så här långt räckte det bra.
Man hade börjat minska ner på sovmediciner och smärtstillande och skulle fortsätta så även kommande dygn.
Man ville att han skulle börja vakna till lite mera, börja försöka andas själv.
På fredagen, 4 dagar efter operationen, andades han själv. Han började öppna ögonen stundtals. Man bestämde för att koppla ur respiratorn. Den kopplades ur och han andades själv. Vi förundrades över detta lilla knyte.
Vilken enorm livsvilja! Det kändes verkligen som att det inte fanns något som kunde däcka Emil.
Lördag lunch flyttades vi över till vårdavdelningen igen. Vi skulle nu klara honom själva igen.
Denna gång dock utan syrgas!! Han andades och kunde syresätta sig själv!
Det var stort! Vi upplevde en sån enorm skillnad på Emil. Hur bra han verkade må nu.
Alla undersökningar som gjordes kunde man bara konstatera att han mådde hur bra som helst. Så bra att de nästan inte trodde på sina resultat.
Vi sondade fortfarande bröstmjölk då de blev för komplicerat med amningen. De ville att han skulle vägas innanoch efter för att se hur mycket han ätit. Vågarna fungerade inte som de skulle och jag orkade inte hålla på. Så jag pumpade för glatta livet! En gång i timmen i ett dygn när det var som mest intensivt. Nej det är riktigt, jag sov inte mycket den natten men ska vi göra allt för Emil, så innebär det allt.
Jag insåg också att det inte var hållbart i längden och jag övervägde att sluta pumpa och träna mera med flaska istället. Han ville ju inte ta flaska.
Men så en kväll.... Han hade blivit sondmatad, han hade fått träna med flaska (gick inte bra) fått ny blöja, mera matmen var inte nöjd.
Äsch tänkte jag.. Det var mindre än tre timmar sen han fick mat (de ville att han skulle äta var tredje timme och inte blanda mer än två olika matsätt.... Han hade ju fått sond och flaska GAH! ) Men jag struntade i det...
Jag lade honom till bröstet och han visade tydliga tecken på att vilja bli ammad. Han letade och sökte grepp och till slut så gick det.
Där låg han och snuttade på mitt bröst! Han ville inte sluta.
Så från den dagen så ammar jag honom. Från början var det i kombination med ersättning som han fick i sonden då det inte fungerade med hela måltider amning. Kommande dagar var Emil pigg, vi fick göra utflykter utanför sjukhusområdet och ner på stan, vi rörde oss i stort sett som vi ville och det kändes lite överkurs att vara kvar i Lund. Han mådde ju fantastiskt bra.
Hemresan hade jag bestämt mig för. När Emil mår så bra att han kan åka hem med oss i bilen, då kan vi åka hem. Han får inte åka mera flygplan. Jag har min egen teori om varför han blev så dålig på flygresan ner till Lund. Jag tror att det hade med flygningen att göra tryckförändringar och liknande.
Innan dessa barn har gjort operation nummer 3 (fyra i Emil´s fall) så ska de inte flyga står det i rekommendationerna. De sa att han ligger i kuvös och så. Men men jag tror som jag tror.
Hemgång med bil var bestämt även från sjukhusets sida.
12 maj satte vi oss i bilen och påbörjade vår resa mot Stockholm!
Så annorlunda det kändes denna gång.
Vi hoppades bara behöva passera Astrid Lindgren och sen få åka hem.
Hem, hem.

Väl i Stockholm! Eller....

2011-07-09T13:54:00.001+02:00

Framme i Stockholm.
Nya familjen samlad. Vi fick först vänta flera timmar på ett rum. Det var kväll och inget fanns att äta. Till och med Pressbyrån var stängd. På nåder fick vi varsina torra mackor och kaffe.
Emil låg i ett övervakningsrum och vi satt på stolar bredvid.
Vänta. vänta, vänta.
"Rummet ni får är ett flerfamiljsrum,så det kan komma en familj till som ska bo där."
Inne i rummet på "vår" sida fanns en sjukhussäng.
Punkt.
Vi undrade stilla hur detta skulle gå ihop. Vart skulle den andra vuxna av oss sova?
Vi fick samsas i samma säng. Detta trots att det fanns en tom säng på andra sidan rummet vid denna sena timme, mitt i natten. Emil låg i sin "rullsäng" i plexiglas. De bar in en fåtölj någonstans ifrån så att vi inte behövde sitta i sängen båda två.
Vid fönstret stod två trästolar och ett litet rött bord. När man lyfte stolarna ramlade ryggstöden av. Färgen på väggarna flagnade, inga gardiner för fönstren, fjärrkontrollen till tv:n var silvertejpad. Vi förundrades över det dåliga skick som var på denna vårdavdelning för barn. En miljö som säkert inte förbättrar ett sjukt barns tillstånd. Inte ens några roliga färger någostans, inga leksaker. Inget.
Natten gick som den gick. Det var trångt, det var varmt men vi var tillsammans. Så här nära "hemma" hade vi aldrig varit. Kontroller gjordes varannan timme på Emil, mat var tredje och däremellan mediciner. Blöjbyten ej att förglömma. Det rullade på som innan.
Vid blöjbytena blev Emil helt hysterisk och syresättningen sjönk. När vi lade honom på rygg för att byta blöja vände han sig till sin vänstersida, hela tiden höll det på så.
Vi visste inte varför.
Inte då.
Kontrollerna fortsatte, syresättningen var inte som den skulle och ultraljud och röngen gjordes igen.
På ultraljudet kunde hjärtläkarna se en förträngning vid den inopererade shunten. Shunten var inte för trång utan det var något annat. Nya ultraljud planerades för att se så att läget inte blev värre.
På fredagen fick Emil sitt första besök på sjukhuset. Faster K med sambo L och lilla kusin N besökte honom innan de skulle åka till Spanien. Det var härligt besök trots att Emil inte kändes på topp. Vi behövde verkligen träffa någon från "utsidan", vi kände vi höll på att bli galna inom sjukhusets väggar.
Kontrollerna fortsatte.
Lördagen kom och Lillson med pappa, samt Emils morfar kom på besök lördag lunchtid. Lillson fick hålla sin efterlängtade lillebror. Äntligen!!!!
Morfar likaså.
Emil kändes väldigt hängig under denna tid. Han var slapp i kroppen och bara sov.
Ännu hängigare blev han när han precis hade ätit.
Emils farmor och farfar kom på lördag eftermiddag vi satt på vårat rum och skulle fika med farmor och farfars medhavda fikakorg. Sköterskorna kom in och skulle göra kontroll på Emil. Värdena de fick fram var så dåliga att de trodde det var fel på apparaterna. De hämtade nya apparater.
Hjälpte inte.
De hämtade in mera personal samt läkare.
Hjälpte inte heller.
Det tog ett ögonblick sedan befann vi oss i akutrummet, med farmor och farfar sittandes kvar på vår sal.
Syresättningen var skrämmande låg. Personal från barninstensiven tillkallades. Sköterskor och läkare trängdes runt vårt lilla knyte. Man ville ta ner honom till BIVA, de skulle bara ordna en plats.
Jag bad till slut om lov (ja till och med i det läget var jag artig och bad om lov) lägga Emil på sidan, "syresättningen brukar bli bättre då". Jag fick inget svar, kanske mest för att jag inte pratade med någon speciell. Jag vände honom till hans vänstersida och genast blev det bättre. Emils farmor och farfar åkte från avdelningen, obehagligt för de att vara där mitt i allt detta.
BIVA valde att avvakta nedflytt av Emil. Han lades istället i övervakningsrummet med ständig kontroll av syresättningen. Han hade några dippar som han repade sig ifrån men till slut gick det inte längre. De vågade inte ha honom kvar på avdelningen utan ville att han skulle flyttas ner till BIVA där man hade andra resurser om det behövdes.
Detta kändes som ett stort steg bakåt och vi kastades mellan hopp och förtvivlan.
Vi var hos Emil så mycket vi kunde och orkade, äta och sova var vi ju dock tvungna att göra. Söndag morgon efter frukost gick vi ner till BIVA, natten hade varit hur lugn som helst, han skulle flyttas tillbaka upp på avdelningen. Upp igen och vi satt bredvid honom på övervakningssalen. Ultraljud hade gjorts och inget nytt hade uppkommit. Det är en förträngning i shunten, den gör så att inte tillräckligt blod kommer till lungorna för syresättning. Vi började få indikationer på att läkarna i Stockholm inte kunde göra så mycket mera och att man skulle prata med kirurgerna i Lund för att komma fram till vad man skulle göra. En ny röntgen skulle göras på måndag och beslut tas efter det. På söndag eftermiddag dippade Emil i syresättningen igen. Denna gång ännu lägre och repade sig inte ordentligt. Han låg hela tiden på gränsen för vad som var ok. Detta trots syrgas på grimma OCH tratt. Sammanlagt säkert 20 l extra och ändå på gränsen till vad som var skadligt låg syresättning. Akut ner till BIVA igen och vi insåg att något annat måste till.
Detta var skräck.
Det var någon annan som låg i den där sängen. Det såg inte längre ut som vår lille son. Han var så ynklig. så liten och så blek.
Vi var så rädda.
På måndagen granskades röntgenplåtarna och kirurgen i Lund bestämde att Emil skulle komma ner igen för att undersökas eventuellt opereras igen.
Bakslag.Tårar.
Vi intalade varandra att detta var lika bra. Emil mådde inte bra och något måste göras. I Stockholm opereras inte hjärtbarn så det var lika bra att han fick åka till Lund.
Vi som var så nära hemma.
Tankar som vi inte riktigt vågat tänka började vi nu uttala med varandra.
Tänk om...
Tänk om vi kommer att förlora honom.... Det klarar vi inte.
Nej! Inte tänka såna tankar,
En stund i taget.
Fram tills nu hade vi tagit en dag i taget.
Nu blev det minut för minut...
Han låg på BIVA med syrgasgrimma och syrgas på tratt och det hjälpte inte. Avvakta tisdag morgon och ambulanstransport till Bromma för Ambulansflyg till Lund.
Samtidigt med ambulansen satte vi oss i egen bil och skulle åka de 65 milen tillbaka till Lund. Emil skulle vara framme många timmar före oss men visste att han var i goda händer på BIVA i Lund. En jobbig resa som man inte visste hur den skulle sluta.
När vi var i Jönköping, med flera timmar kvar att köra ringde de äntligen från Lund. Vi undrade varför det tagit så lång tid. De ringde dock inte för att enbart berätta att Emil var framme utan det var en läkare som ringde på F´s telefon. Då F körde bilen ville inte läkaren prata med honom. Jag fick prata med läkaren.
Jag kände i hela kroppen " det här känns inte bra..."
Läkaren sa så här:
" Emil är framme. Han har varit framme ett tag men vi har jobbat med honom ett tag. Under resans gång blev Emil väldigt dålig och syresättningen sjönk dramatiskt och han repade sig inte från det. Vi har försökt stabilisera honom under några timmar nu. För närvarande är han stabil och jag kan inte vänta med att operera honom tills ni är på plats utan Emil kommer att opereras ganska snart."
Jag nickade och tackade för samtalet. Stängde av det jag kände och det jag redan då hade läst mellan raderna.
Läget var väldigt allvarligt. Men hur allvarligt det egentligen varit hade vi inte en susning om.
Då.
Vi i bil på väg till Emil, flera timmar bort.
För långt ifrån.
Emil kämpar för sitt liv på ett operationsbord i Lund.
Life sucks sometimes.

Update

2011-07-05T20:44:00.000+02:00

Emil hade efter operationen syrgas på grimma. Så vart vi än gick fick i ta med en syrgastub.
Dagarna som följde såg ganska likadana ut. Vårdpersonal kom och gick i rummet, till en början en gång i timmen. Det utökades sedan till varannnan timme och sedan var tredje. Man kollade syrehalten i blodet, lyssnade på hjärtat och räknade andetag/minut. Emellan dessa undersökningar var det medicindags, olika tider för olika mediciner. Detta var otroligt påfrestande, inte bara för oss som föräldrar utan mest för Emil. Flera gånger i timmen var personal och ryckte i honom när han sov, lyssnade på honom, provtagningar, mediciner, vägning, ultraljud, röntgen osv osv. Däremellan skulle han äta också och ett och annat blöjbyte skulle in. Amningen var inte ens någon ide att prova, Emil var alldeles för trött för det. Så jag pumpade och han fick direkt i sonden, vi ville inte behöva väcka honom var tredje timme för att äta utöver alla andra gånger han blev väckt..
Så här höll det på, varje dag, dygnet runt.
Vi upplevde att Emil för varje dag som gick blev mer och mer stressad och hade svårt för beröring, så snart någon närmade sig honom och tog i honom kurade han ihop sig som en boll och blev alldeles stel. Likaså när någon som hade handspritat sina händer kom för nära.
Som förälder fick vi lösa vår egen matfråga själva, fika var gratis. Efter ett par veckor i kappsäck blir det en del tvätt också. Alla dessa praktiska saker gjorde situationen mer tung än den faktiskt hade behövt att vara. Om åtminstone dessa vardagliga "normala" sakerna hade fungerat utan extra anstängning från vår sida hade vi sparat lite energi. Varför inte låta föräldrar äta sjukhusmaten till "sjukhuspris"??
Dessutom så fick bara en förälder sova hos barnet på vårdavdelningen, förutom de två första dagarna då vi sov båda två. Det blev också en väldigt konstig situation. Här var vi två nyblivna föräldrar i en kaosartad situation där vi verkligen behöver varandra och varandras stöd, nej då ska vi delas på....
Detta var mycket konstigt. Hela livssituationen hade blivit helt surrealistisk.
Stressen över Emils mat och vikt fanns med hela tiden. Det skulle tryckas in (kändes så)mat, annars blev dropp, vilket det också blev varje dag. Det fungerade inte att trycka i honom, då kom det ju upp igen.
Från det att han opererades till nu hade Emil blivit stucken för provtagningar och nya infarter säkert 20 gånger. För varje ny gång kändes det som att hjärtat i min kropp skulle gå sönder...
"Herregud, det räcker nu" Var det enda man kunde tänka.. Så bet man ihop och man kom igenom även det. Det var ju för Emils bästa.
Vi har sagt att vi ska göra allt för honom så, bit ihop och kom igen.
På tisdagen, det vill säga en vecka efter Emils operation fick vi indikationer på att det snart kunde vara hemfärd, troligen efter helgen så utskrivningssamtal bokades på fredagen. Detta skulle då ske med ambulansflyg och till Astrid Lindgren vårdavdelning där, eftersom han inte var färdig för hemgång och fortfarande behövde syrgasen samt koll på vätskeintag. Under ronden på onsdagen fick vi veta att Emil skulle flygas hem på torsdagen, vi blev ju överlyckliga förstås samtidigt som vi tyckte att det gick väldigt snabbt allting.Så utskrivningssamtal på torsdag förmiddag och flyget gick vid lunch.
Ungefär samma tid så satte vi oss i bilen för att köra hem de 65 milen till Stockholm och Astrid Lindgrens sjukhus. Emil fick en resekamrat Lille L från söder om Stockholm. De skulle vi fortsättingsvis ha mera kontakt med.
Emil var framme på Astrid på em och vi kom fram tidig kväll.
Hade vi vetat vad som väntade oss kommande dagar hade vi nog inte klarat av resan.....

Fortsättning..

2011-05-28T21:36:00.002+02:00

Ska fortsätta ungefär där jag slutade sist.

Det lilla pyret, så fullt av liv, som landade på min mage med mamman och pappan stirrandes helt överväldigade och med tårar sprutandes av lycka.
Äntligen var han här! Så fin!
Efter en liten stund fick Hjärt klippa navelsträngen och vi fick mysa en liten stund till innan det var dags för mätning och vägning och sedan vidare gick Hjärt med Emil och neopersonalen till Neo för förberedelser och kontroller.
Jag var kvar för ompyssling efter förlossningen.
Allt gick bra, inte en skråma faktiskt :-)
Efter ett par timmar kom Hjärt och hämtade mig för Emil skulle vidare till intensiven då han mådde för bra och var för stor för neonatalvdelningen. På intensiven (BIVA) skulle han sedan få vara fram tills operationen och sedan dagarna efter den. Operationen var planerad till onsdagen den 20 april.
Söndagen den 17 och måndagen den 18 april tillbringade så mycket tid som vi bara kunde, och mäktade med, hos Emil. Han hade de första timmarna på neo fått de första "slangarna" ditsatta. Dessa första var infarter via naveln för att kunna ge mediciner i och ta blodprover ur, utan att behöva sticka honom de första dagarna.
Emil hade också EKG lappar och sladdar för att se hur hjärtat jobbade samt att han hade en mätare som mätte syrehalten i blodet. Vi fick hålla så mycket vi ville, byta och sköta om honom så gott det gick med alla dessa sladdar och slangar. Vi tyckte det var lite läskigt men visste samtidigt att detta bara var början på antalet sladdar och slangar. Emil fick redan de första timmarna ett dropp "Postivas" som ska hålla spädbarnsförbindelsen i kärlet öppen "ductus" tills operationen. Utan detta dropp och utan operation dör barnet av syrebrist efter en tid.
Detta dropp gjorde honom lite stingslig och trött. Vi såg Emils ögon bara ett fåtal gånger under dessa dagar, i övrigt var han ett sovande lite knyte. Vi fick mata honom via sonden med min nypumpade mjölk, endast ett par ml åt gången var tredje timme. Jag pumpade och pumpade och pumpade, allt för att han skulle kunna få tillgodogöra sig de första viktiga dropparna. Det som inte gick åt för stunden frystes in för senare behov.
Måndagen då Emil var två dagar gammal tog kirurgerna beslut att operera Emil redan den 19, det vill säga en dag tidigare än planerat. Detta för att han började bli påverkad av för hög mängd blod till lungorna vilket kan få biverkningar såsom bland annat hjärtsvikt, det i kombination med att det fanns en lucka i schemat gjorde att operation skulle ske på tisdagen.
Det var med tunga steg vi gick till Emil den morgonen för att pussa, krama honom och säga "vi ses snart" innan operation. Det var svårt att lämna honom i läkarnas händer vid dörren till operation och veta att det skulle ta hela dagen innan vi visste hur det hade gått. Om det skulle gå.
Denna operation är den största och svåraste av de tre som är planerade. Emil´s hjärta är stor som en valnöt och tanken på den precision och till viss del tur som måste till för att operationen ska lyckas är överväldigande. Det finns liksom inte ens utrymme för en harkling av kirurgerna.
När vi lämnade Emil var klockan 07,30. Kirurgen sa att han skulle ringa när operationen var klar och troligen runt 14 tiden. Ungefär så länge "brukar" det ta.
Vi gick till patienthotellet, åt frukost så gott det gick och lade oss sedan för att försöka "sova bort" en del av väntandet. Vi tog sedan en promenad och väntade på det där samtalet.
Tiden gick och passerade 14. Passerade 15 och vi var tillbaka på hotellet. Det började krypa i kroppen av det där samtalet som aldrig tycktes komma. Var det positivt eller negativt att inte ha hört något?
15,30 ringde telefonen. Jag klarade nästan inte av att svara. Händerna darrade och rösten svek mig. Det var kirurgen.
Kirurgen Sune sa utan att fördröja, "Operationen är klar och det har gått bra. Om ca 45 finns han på BIVA och ni kan gå dit tills dess."
Tårarna sprutade ännu en gång, denna gång av lättnad. Första stora steget avklarat. Första dygnet efter operation är kritiskt, men lite kunde vi andas ut nu.
Vi gick för att klappa om Emil.
Där låg vårt lilla pyre, i en liten öppen kuvös, bakom en miljard sladdar och slangar kunde man skymta vår lilla gosse. Lika fin som förut om inte ännu finare. Finare färg på händer och fötter, läpparna ljust rosa och såg ganska välmående ut omständigheterna till trots.
Han hade två plattor med sladdar på pannan som mätte syrehalten, sonden i näsan för mat, respiratorslang i näsan, bröstkorgen öppen (så gör man alltid för att det inte ska svullna inuti första dygnet/dygnen) en dräneringsslang från såret, EKG plattor och sladdar, några olika infarter i händer och fötter, syremätare på foten, en hjärtstartare med 5 olika sladdar som satt inopererat med synliga sladdar utanpå, kateter för kisseriet...
Ja, jag tror att nästan hela kroppen var täckt av olika sjukhus material och övervaknings material. Bredvid kuvösen stod som en droppställning med medicindoserare, 8-9 olika mediciner, smärtlindrare och vätska som tillfördes hans kropp, en övervakningsmaskin som var inställd med olika varningsnivåer som konstant varnade och kallade på uppmärksamhet av vårdpersonalen. Trots allt detta runtomkring så var det Emil vi såg.
Våran lille tappra krigare. Våran hjälte. Våran lille prins.
Emil låg nedsövd tisdag onsdag. På torsdagen så stängde man igen bröstkorgen med en mindre operation. Detta steg kan orsaka lite problem för barnen då utrymmet i bröstkorgen blir trängre och hjärta och lungor kan få svårare att arbeta. Så blev det också för Emil. Han hade några timmar på eftermiddagen som var tuffa för honom. Han redde ut det och kämpade vidare. Torsdag kväll/natt och fredag minskade man på sovmedicin för man ville att han skulle komma igång så smått och andas själv. Vilket han också gjorde, mer och mer allteftersom de trappade ner medicinerna. Lördag eftermiddag funkade det så bra att han kopplades ur respiratorn och han andades själv. Det gick ju som på räls det här! Han smälte maten han fick i magen, han kissade och bajsade, han andades och syresättningen var ok, dock med syrgas på grimma. På söndagen blev vi flyttade till vårdavdelningen och skulle från och med då klara honom själv.
Hjälp!!
Hur gör man??
Från att han varit i sjukhusets händer och vi hälsat på.
Där satt vi med "vår" nyopererade son som sjukvårdspersonal dittils hade tagit hand om, skött om dygnet runt eftersom vi inte fick vara där. De har matat, bytt på honom, tröstat, nattat och sjungit för honom.
Nu satt vi där, ensamma i ett rum, vi tre. Jag, Hjärt och lille prinsen i en av sjukhusets barnvagnar.
Vi vågade ju knappt lyfta honom och hans nyöppnade/stängda bröstkorg.
Livrädda att göra honom illa.
Nu var vi på en sekund, familj.
Eller nästan i alla fall.
Förutom varannan timme dygnet runt då personalen knackade på för kontroller och mediciner, däremellan var det lite mat och blöjbyten.
Men det var VI nu.
Vi och vår son.

Kommer mera....
:-)

Nya resan, nya livet

2011-05-25T20:32:00.002+02:00

Jag har de senaste fem veckorna insett hur mycket som hinner hända under en enda dag. Det har jag aldrig reflekterat över tidigare. Insikten kom en dag under dessa fem veckor på "resande fot" då jag plötsligt insåg att jag föregående dag missat att informera ett par av mina vänner om vad som hänt under den dagen och det blev ett alldeles för stort projekt att uppdatera om både gårdagen och dagen som var, så det blev inget alls.
Jag ska försöka berätta för min skull, för min/vår familjs skull men framför allt kanske för Emil´s skull, den dagen han vill läsa och vill veta, hur livet, Emil´s, började.
Kanske också för övrig släkt och våra vänner som peppat och stöttat oss under dessa dagar, som hållt tummar, gråtit och skrattat med oss.
Det kommer att bli ganska långt. Kommer säkerligen att redigeras ett antal gånger under resans gång. En del foton kommer att läggas upp.
Emil´s början på livet var ingen lätt start. Det har varit många tårar, mycket förtvivlan och rädsla men mest av allt en stor längtan och enorm lycka över detta lilla pyre! En liten liten del av dessa känslor kanske går att förmedla via bloggen.
Nu vet vi på riktigt hur viktigt det är att ta vara på tiden, NU.
Här kommer Emil´s början på livet!

Jag fortsätter där jag slutade..

Onsdag:

Vi påbörjade våran resa mot Lund onsdagen den 13 april, en 65 mil lång resa genom södra Sverige. Ett otroligt vackert Sverige för övrigt.
Vi var otroligt förväntansfulla och pirriga inför kommande dagars händelser. Vi skulle ju snart få möta vårt nya liv.
Våran Emil.
Eftersom jag då var höggravid så blev det ett stopp varannan timme ungefär för toalettbesök och en och annan fika med tilltugg. (Ett under att jag inte gick upp mera i vikt.. )
Vid halvsjutiden var vi framme och loggade in på patienthotellet som skulle komma att bli vår fasta punkt, vår bas, kommande veckor. Det fanns två enkelsängar, en soffa och ett badrum. Typ så.
Vi resonerade dock som så att den tiden vi skulle tillbringa på patienthotellet var ju endast för att sova, resten av tiden skulle vi vara hos Emil. Första natten gick bra och vi såg fram emot nästa dags första läkarbesök då man skulle besluta om igångsättning och i så fall när.
Vi somnade med pirr i magen. Jag vaknade vid 02:30 med regelbundna värkar, dock ej så smärtsamma. Låg vaken en stund och trodde att det kanske börjat av sig själv... Men inte då. När morgonen kom så var det lugnet själv i magen.

Torsdag:

Läkarbesök vid 10:30. Man konstaterade att min kropp inte alls var redo för igångsättning och ville gärna skjuta på det ett antal dagar. Det satte dock hjärtkirurgerna stopp för. De ville att igångsättning skulle ske på fredagen den 15 så man kunde planera för operation onsdagen den 20 följande vecka.
Kirurgernas ord är de andras lag.
07:30 fredagen den 15 april skulle vi infinna oss på förlossningen för igångsättning. En ganska konstig känsla att ha en planerad förlossning, lite nervös och orolig var jag ju också förstås. Jag hade minsann hört hur långdragna och onda igångsatta förlossningar kan vara. Foga sig bara....
Det blev en lite orolig natt med inte alls många timmars sömn för min del. Snurrade mest runt i sängen av oro men också av förväntan. I morgon skulle vi ju få träffa vår son!! För längre än 16 timmar kunde det ju inte ta... Jag har ju haft ganska snabba förlossningar tidigare.

Fredagen kom så....
Ganska precis 07:30 ringde vi på dörren på förlossningen och en sköterska tog emot med våra journaler i handen och sa med ett leende att vi var väntade. Vi visades in i ett rum med stora fönster ut mot gatan, utan persienner. Kändes skumt att se sig själv föda barn i det rummet med till synes fri insyn från trottoaren av förbipasserande vårflanörer. Mitt i rummet stod en säng (förlossning?), i ett hörn stod en fåtölj samt att det faktiskt fanns en nedvikbar säng som man vid extremt behov kunde fixa en extrabädd. (Fönstrena hade för övrigt sån där svart film, så vi såg ut men ingen såg in, skumt ändå :-) )
Det kopplades en CTG som såklart inte visade några sammandragningar, det hade jag ju kunnat tala om innan.
Öppen 2-3 cm av 10.
Jag preparerades med ett "piller i tubsocka" för att mjuka upp livmoderhalsen och för att efter det kunna sätta ett värkstimulerande dropp. Efter ca en halvtimme började sammandragningarna lite smått och vi tänkte att nu, äntligen! Vid 09:30 sattes ett värkstimulerande dropp för att få lite mera fart på värkarbetet.
Samt att man tog hål på hinnorna för att så att säga få skjuts på förlossningen.
Eftersom man nu hade kopplat värkstimulerande dropp sattes också en skalpelektrod på Emil för att ha bättre koll på hur han tolererade värkarna.
Barnmorskan skulle komma in efter en timme och kolla status, hur mycket öppen och så vidare.
Det blev mera skjuts i värkarna men lite för dåligt så droppet höjdes stegvis med jämna mellanrum.
Öppen, 2-3 cm.
Med andra ord hände INGENTING.
Droppet fortsatte att höjas medan jag/vi troligen gick 10 mil i korridorerna (Förlossningsavd i Lund är inte stor, så antal vändor i dessa korridorer är vansinnigt många) man ska ju vara upprätt så mycket som möjligt
:-)
Värkarna tilltog och var stundtals ganska så kraftiga men vi insåg att vi inte skulle hinna få barn med morgonskiftet som arbetade. Vi hälsade på eftermiddagsgänget och kämpade vidare :-)
Ny koll på hur mycket öppen jag var.
Kanske 3 cm...
GAH!! Frustrerande! Jag började så sakteliga undra hurdana värkar jag skulle behöva ha för att det ska hända något. Vi var trots allt hela tiden på gott humör. Vi var även utanför sjukhusets väggar för promenade och lite småshopping på pressbyrån. Hjärt var även iväg på någon längre utflykt för matintag och fix med parkeringen för bilen. Det var lugnt dock, kändes som att det var en bra bit kvar innan det var bebisdags.
Droppet ökades och inget hände, förutom att värkarbetet fortsatte förstås.
Emil hade verkligen inte tänkt att komma ut. I alla fall inte på någon annans begäran.
Envis från början. :-)
Eftermiddagspersonalen gick hem strax efter nio, och för oss var situationen densamma.
Inget hände.
Vi hälsade kvällspersonalen välkommen med ett leende. :-)
Vi fortsatte som tidigare under dagen. Försökte vila vilket gick ganska ok, men sååååå obekvämt!
Under natten hände, INGET.
Fortsatt öppen 3 cm.

Lördag:

Morgonpersonalen tittar in och morsar.
Undersöker.
3 cm lite mjukare, ej utplånad. Det vill säga ännu ett bra tag kvar.
Vi började misströsta lite grann. Rastlösa, trötta och trött på att ha ont faktiskt.
Under hela tiden så mår Emil jättebra. Verkar inte reagera alls på värkarbetet så därför får vi fortsätta. Alla siffror och värden är bra.
Förutom att jag fortfarande bara är öppen 3 cm.
Alla barnmorskor som kommer in på nya pass tycker och tror att det ska bli barn på just deras pass. Det är väl bra, man ska vara optimist. :-)
När lördagens eftermiddagspass går på så kommer barnmorskan in och säger att vi avbryter det värkstimulerande droppet ett tag och ser hur min kropp reagerar.
Vi blev faktiskt lite irriterade. Här hade vi kämpat i sååå många timmar och då ska hon bara "sabba" det genom att stänga av. Efter lite eftertanke så var det sååå skönt att kroppen fick vila lite, och vi. Värkarna fortsatte dock men väldigt glest emellan och inte alls så kraftfulla. Inget problem hitills att andas igenom värkarna. Vi tog tillfället i akt och sov under några timmar innan droppet vid 19:30 tiden kopplades på igen.
När lördagens nattpersonal kom så steg hon in genom dörren och frågade om det skulle bli barn här. Det tyckte vi och det tyckte hon. Det började så smått hända lite grann. Värkarna kändes mer och mer.
Vid 23 tiden var jag med aktiv hjälp från barnmorskan öppen 4 cm och då som först räknas det som att förlossningen startat.
Lustgasen plockades fram så att jag vid behov kunde börja använda den.
Otroligt!! Skulle vi snart få bebis!?
Vi kämpade på. Andades, koncentrerade oss och slappnade av.
Vid 01 tiden började jag använda lustgasen. Den som jag hitills i livet ratat blev en mycket kär vän under kommande timmar. Började känna av tryck neråt vid 02. Vid varje värk trodde jag att han skulle ploppa ut, hade visst glömt att det inte riktigt fungerar så....
Till slut också det med barnmorskans hjälp öppnades de sista 3 cm.
Eftersom Emil har sitt hjärtfel så fanns ett akutteam på plats från neonatalen så att man snabbt kunde ta hand om honom om det behövdes, de skulle ju ändå ta hand om honom efter en stund Vi hade dock bett om att få upp Emil på min mage en liten liten stund om han inte var för dålig för det förstås.
Akutteamet lade jag aldrig märke till under förlossningen. De fanns i bakgrunden, beredda att rycka in vid behov.
Sista krystvärkarna var väldigt svaga och min kropp otroligt trött efter alla dessa timmar. Så det blev till att krysta på utan värkar för att han skulle komma ut.
Hjärt fanns med vid min sida hela tiden.
Min klippa, mitt stöd, min kärlek och mitt liv.
Han hejjade på, peppade och var nog lika överväldigad som jag.
Söndag morgon klockan 03:53 föddes Emil!
Han kom ut, barnmorskan gjorde en snabb koll av honom, konstaterade 10 apgar på en gång!
Emil landade på min mage och pappa, min Hjärt, klippte navelsträngen.
Mina tårar fullkomligen sprutade ur ögonen, precis som nu när jag berättar.
En sån stor lycka över denna mirakelbebis som var så otroligt fin.
Så fullkomlig! Så fin! Så hel!
Så mycket våran.
Så väntad och efterlängtad.
Emil.
55 cm lång 3620g tung.
Välkommen till oss vår lilla guldklimp!

Resan fortsätter i morgon.

Time!

2011-04-13T08:21:00.000+02:00

Som man säger i tennis, TIME!
Dagen är här.
Om ca två timmar påbörjar vi våran nya resa, mot ett nytt liv.
Med ett nytt liv.
Om två dagar räknar jag med att vi håller våran lille prins i handen för första gången.
Där, vid hans sida, (och de andra barnens förstås) står vi sedan resten av våra liv.
Jag kommer att blogga och "facebooka" under resans gång.
Anar att MMS och SMS kommer att användas flitigt dessutom.

Tack för all pepp och lyckönskningar på vägen.
Tack för hjälp med praktiska saker inför och under tiden.
Ni är pärlor!!

All kärlek!

Lindas kamp är slut

2011-03-30T10:50:00.000+02:00

Linda tog sitt sista andetag i går eftermiddag.
Finns inga ord som beskriver vad man känner, ändå skulle ord kännas överflödiga i denna obeskrivliga verklighet.
Jag kände inte Linda personligen, men jag liksom så många andra kände en gemenskap med henne. Någon form av samhörighet.
Det var inte bara cancern som var gemensam nämnare.
Vi är alla kämpare, vi vill inget hellre än att leva, att andas, några av oss är småbarnsföräldrar, yrkesarbetande, gifta, sambos osv.
Några av oss har mist någon nära tidigare.
Förutom bröstcancerlistan, en mailinglista, där vi är många som följer varandra, ger varandra tips och råd, peppar varandra när det är tufft, gråter med varandra när det är ännu tuffare och som bara finns för varandra, där Linda alltid hur tufft hon än hade det, vilka tuffa och tunga besked hon än har fick så hade hon alltid tröstande och peppande ord till oss andra.
Jag slogs tidigt av den genomslagskraft hon hade med sina ord, hur genuin och äkta hon var, som medmänniska i livet. Jag har mailat lite privat med Linda under en period när hon hade det tufft, jag som vanligtvis har ganska lätt för att ta på mig att hjälpa andra stod handfallen inför kraften denna kvinna hade. De bästa lösningarna och tankarna hade hon själv och i slutet av vårt mailande var det i alla fall hon som stärkte mig.
En mycket imponerande kvinna och medmänniska som jag sörjer, utan att egentligen veta vem det var.
Jag fick aldrig förmånen att träffa henne.
Men vi har följts åt och jag känner verkligen hur skört livet är.
Jag känner att det kunde ha drabbat vem som helst.
Du kommer att vara saknad Linda.
Närmaste och varmaste tankarna går till hennes make och barnen.
Linda, vila i frid
<3

Tisdag 29 mars, 2011

2011-03-29T15:28:00.001+02:00

Mina tankar går först och främst till anhöriga som har begravningsgudstjänst för släkting idag.
All värme och medkänsla till er.

Dagarna springer iväg, nästan så att man inte hinner med.
Idag återigen ett nytt MVC besök.
115/85 blodtryck
3,9 glukos (lite för lågt)
vikten står stilla (önskemål från bm att öka lite mera i vikt)
Emil´s puls 125
Så här långt bra i alla fall :-)

Familjen var ju och bowlade för 1½ vecka sedan, den dagen jag vurpade ni vet..
Svanskotan har nog fått ett nytt utseende efter den vurpan, åtminstone känns det så. Men det är petitesser i det stora hela..

I början av året var jag hos min onkolog på SÖS. Hon är ganska trevlig nu när jag fått lite distans till mina tidigare träffar med henne. Det var nog lite allmänt seriöst prat först och det gick bra fram tills hon frågade när jag senast gjorde mammografi. Det mindes jag förstås inte..
Så efter att hennes händer undersökt mina bröst så tyckte hon att det var dags för en ny mammo.
Genast så tolkade jag det på mitt sätt.
Såklart.
Jag förutsatte att hon med sina händer känt något som måste undersökas.
Såklart.
Vågade inte fråga heller eftersom jag var övertygad om att det var ett påståående.
Såklart.
Hon skickade en remiss till Danderyd för ultraljud (röntgen funkar ju inte eftersom jag är gravid)av brösten.
Första tiden fick jag i början av februari.
Med hela huvudet fullt av ångest och "vetande"i en och en halv månad, att hon hittat någon ny knöl som måste kollas upp så "råkade jag bomma" den tiden.
Kostade förstås, men för mig var det billiga kronor just då.
Fick en ny tid.
Idag har jag varit på min undersökning.
Ultraljudsundersökning av brösten.
En rutinundersökning visade det sig.
Trots mina tvivel (på vad kan man ju undra) fick jag en OK stämpel.
Den lättnad jag känner nu, var det mycket längesen jag kände...
Jag har även denna gång fått en vinstlott.
Ångesten hann inte få kontroll över mig denna gång. Vet egentligen inte vad jag gjorde annorlunda förutom att jag försökte intala mig att det "bara" var en rutinkontroll. (Även det är läskigt dock...)
Mitt i detta så har Linda det svårt.
Linda, en tjej jag lärt känna via hennes blogg samt en bröstcancermailinglista under min sjukdomstid och senare även via privata mail.
Hon är 34 år och fick inflammatorisk bröstcancer medan hon väntade sin minsta son. Efter cyto, strålning och operation så fanns redan spridning till skelett och sedemera till lever och hjärnan.
Förra veckan var hon så pass "pigg" (envis? :-) ) att hos pysslade ihop en "kökshörna" till barnen utomhus med leksaksspis att laga mat på och göra geggamojjakakor vid.
Nu ligger hon inlagd sedan flera dagar med morfinpump, knappt vaken/medveten och utkämpar troligen sin sista strid innan den långa vilan.
Jag är ledsen för hennes skull, för hennes makes skull och för deras barns skull.
Känner så med er..
Hoppas så att du slipper känner smärta nu i alla fall.
Kram Linda...
Tänker på er
:-(

Dessa förbaskade hormooooooooner

2011-03-21T17:33:00.000+01:00

Nu kan jag i alla fall skylla på de.
Vad ska jag göra sen?
När jag blir arg blir jag inte bara arg.
Jag blir galet arg.
Min lilla telefon som redan är trasig fick sig en extra känga idag, 2 cm från en vattenpöl.
I pölen och den hade dött för gott. Kanske hade varit lika bra för den fungerar ju ändå inte.
I morgon ska jag baka, baka och sen ska jag baka.
Det blir bullar, kakor och mera kakor.
I vanlig ordning skulle man kunna tro att det var terapi,men säga att det är både nytta och nöje denna gång.
(Vilken tur att dessa sammanföll :-) )
Hjärt och mellanson fyller år på onsdag. Hjärts systerson på fredag och hjärts pappa på lördag, så på lördag blir det jättekalas hemma hos hjärtesyster.
På söndag får vi ha något lite mindre för resten av släkt och vänner.
Trött trött trött och ont, ont, ont.
Ont att sitta, gå och stå efter min stjärtvurpa i lördags. Skulle kunna undra om allting inuti verkligen höll...
Emil har busat runt i vanlig ordning, i all sin iver ser han till att han får hicka, hela tiden.
Vecka 35 idag!
Enligt statistik och tabeller och professorers utredningar och uppsatser så är han ca 45 cm lång och väger ca 2,5kg. Så om jag tar bort hans vikt från min viktuppgång har jag gått upp ca 5 kg. Kanske gått upp något mera denna vecka då...
Sen, i vår, sommar, höst, blir det Zumba träning. Här ska dansas i vilt tempo! :-)
Idag blir det middag på byn.
En har ju sina craving´s :-)
Humöret kanske blir bättre efter matintag.
Hjärt åker på distriktsmöte/konferens med jobbet igen i morgon och är borta till onsdag.
Så här blir inget födelsedagsfira på onsdag morgon. Mellanson åker till sin pappa idag.
Trist :-(
Nu, dags för intag

Dagen efter..

2011-03-20T12:43:00.000+01:00

Ja sliten kan man säga.
Det är nästan så att man undrar vad man gjorde igår!?
Ja just ja, vi bowlade!
:-)
Två serier hann vi med. Nästan.
Jag var sist ut och skulle rulla iväg mitt näst sista klot.
Tänkte att jag skulle sätta punkt för tävlingen och ja, jag tog nog i lite lite extra, lite mera sats.
Vänster foten hamnade precis på banan när jag skulle stanna vilket i sin tur innebar en mindre luftfärd för min del.
Marken försvann under mina fötter och den hamnade i stället under min svanskota och högra hand.
Jag hann tänka två saker under luftfärden.
Akta Emil.
Akta huvudet.
Lyssnade på bägge och valde att istället platta till bakdelen lite.
Hjärt fick hjälpa till genom att lyfta mig upp för det gick verkligen inte att använda musklerna till att resa sig.
När jag halvlåg där hann jag tänka "Skulle inte förvåna mig om vattnet går nu också"
Det gick ett sus genom lokalen i takt med min luftfärd. Nä jag märkte det förstås inte,men Hjärt berättade i efterhand. Alla stod ju och väntade på banorna. Det var ju näst sista klotet på vår bantid.
I fallet lyckade jag få ner alla utom en kägla.
När jag till sist stod upp sa barnen att det var min tur igen och jag kände aj aj aj inte ett till....
Men jag skickade iväg sista klotet och lyckades få ner den sista käglan också.
Spärr!
Sanslös tur.
I det ögonblicket såg jag knappt vart käglan stod för att det gjorde så ont i redan nämnda kroppsdelar. Hjärt fick hjälpa mig av med bowlingskorna.
Även idag är vänsterbenet svårt att lyfta från golvet. Svårt att sitta, gå och ligga. Svårt att göra något med högerhanden på grund av smärtan och känner nog lite som så att räckte det inte som det var?
Men men... Emil verkar må bra. Det är full rulle i magen och jag har inte mera sammandragningar idag än någon annan dag. Känner dock mera i ryggen, när han trycker på från insidan (neråt så att säga..) Längtar till nästa massage på onsdag undrar om hon kan få nedre delen av skelettet på rätt plats igen.
Tog en prommis med hunden för en stund sen, ingen höjdare smärtmässigt i alla fall. Dessutom är det ju väldigt halt på sina ställen. Ska försöka hitta en bekväm position i sängen en stund, sovit illa inatt på grund av den illa valda landningen.
Men jag vann!
Poängen? Nä då låg jag på golvet och ådrog mig hela lokalens uppmärksamhet, ingen hann se.
Vilopaus!'
Hjärt kör sin bandy idag så medan han kör hårt lägger jag mig och vilar :-)
Städa får jag göra i veckan.
So long!

Lördag 2011-03-19

2011-03-19T09:11:00.001+01:00

Solen skiner.
Blå himmel.
Ja dagen känns redan bättre än vad gårdagen gjorde! :-)
Hjärt jobbar sin lördag, den sista på ett bra tag.
Jag åt frukost halv sex i morse, gick och la mig en "stund" och vaknade nu vid nio..
Ny frukost en snabb dusch och sedan iväg på loppis!!
Efter det kanske en dejt i centrum kaffe måste man ju ha i alla fall :-)
Klockan fyra har vi bokat en bowlingtid, Hjärt , jag lill och mellanson. Ska bli intressant att se vem som har nerver under kontroll.
Cool!

Dagens citat..

2011-03-18T12:59:00.000+01:00

"Livet går vidare"
Ja så är det.
För oss alla.
I alla situationer.
Jag kan minnas många gånger när mitt liv varit omvälvande och har tyckts stå stilla. Jag minns hur jag har reagerat på att livet "utanför" fortsatt som om inget hänt.
Hur surrealistiskt det varit.
Barn föds och människor dör.
(Beklagar och lämnar mitt varma deltagande i sorgen till er alla som mist)
Det är katastrofer och mirakel om vartannat.
Vi väntar vårat mirakel i magen.
Vår lilla hjälte.
När han föds kommer i alla fall våran värld att stå stilla.
Länge.

2011-03-14

2011-03-15T17:30:00.005+01:00

Ett datum att lägga på minnet.
Det är Nelly´s födelsedag!
En liten liten men så efterlängtad stjärna såg dagens ljus och för minst två personer, mamma K och pappa L så blir livet aldrig mera detsamma.
Ett stort stort Grattis till erat lilla mirakel, erat lilla hjärta.
Emil´s kusin.

Nelly:

ETT NYFÖTT BARN
- av Siv Andersson

Det är som ett mirakel
när ett barn har blivit fött.
- ut kom en liten mänska
som ingen förut mött!

Ett spädbarn är så vackert
och dess doft helt underbar.
Och det är nåt visst med blicken
som är sällsamt vis och klar.

Från den stund man tar emot det
blir inget mer detsamma.
För ett barn förändrar livet
för sin pappa och sin mamma.

Ett sånt hav av ömsint kärlek
som plötsligt väller fram
för detta lilla under
som ännu vägs i gram.

Upp och nedvända världen

2011-03-15T17:14:00.001+01:00

Här går jag och är småirriterad över mina problem, mina krämpor och alla gupp i vägen...
Över att det inte går eller nästan aldrig går min väg.

När jag istället höjer blicken lite och ser mig omkring, det som jag egentligen är "känd" för, så ter sig MIN värld ganska märklig och ganska liten.
Snäv.
Vad hände?

Jordbävning i Japan.
Hur många tusentals människor har dött där?
Hur många har mist nära och kära?
Hur många är hemlösa? Får äta sig mätta? Släcka törsten med ett glas vatten ur kranen? Har tak över huvudet?
Är trygga i sin "nya"hemmiljö? Hur många blir skadade för livet eller kanske till och med dör till följd av utsläppen från kärnkraftverket Fukushima? Frisk luft?

Hur stora är mina problem egentligen?

I´m back!

2011-03-11T09:56:00.000+01:00

Om det skulle vara så att någon har saknat mig :-)
Trots att tempot är lugnt, alltför lugnt emellanåt, och att jag är "hemma hela dagarna" så springer tiden på. För att kunna blogga måste det dessutom finnas lust och den har varit som bortblåst.
Misstänker (red anm läs: vet) att jag haft en lättare men längre lågperiod.
Solen har återvänt från jag vet inte vart, så också jag, ´til next time skulle man kunna säga.

Vi har hunnit med en hel del sen sist i alla fall :-)
Jag och Hjärt tog en välbehövlig minisemester till Visby, en torsdag till lördag. Som av en händelse (?!) råkade Håkan Hellström ha en spelning just i Visby, just när vi var där! Så ja det blev en fredags konsert, mitt i vintern, mitt Visby. Tänka sig! Visby foton kommer :-)
Det var mysiga tre dagar bara vi, jag och Hjärt, med massor av god mat, promenader, utflykter och sovmorgon, hotellfrukost och ja u know the deal.
Fantastiskt! Båten höll dock inte på att kunna ta sig från Visby på grund av det extrema isläget, men med lite lägre fart så kom vi ändå fram till slut. Jag hade gärna stannat ett par dagar till dock :-)
Väl hemma igen så är ju vardagen det närmsta jag kan komma att tänka på.
Sjukhusbesök och undersökningar inräknat.
Emil mår bra i magen, han växer som han ska och hjärtat är så bra det kan vara (kanske lite bättre förutsättningar till och med) med HLHS. Känns bra inför det som komma skall.

Den 18 april är vi inbokade på spec MVC i Lund. Där kommer man att göra nödvändiga inre undersökningar för att se om vi är redo att sättas igång. Så om jag inte har räknat fel nu så är det 38 dagar kvar tills dess!!!!!
Om 38 - 40 dagar, troligen, har vi våran prins hos oss!
Otroligt vad snabbt tiden ändå har gått.
Igår var vi på MVC för ett ordinarie besök.
Magen (sf mått) lite lite över kurvan 31 cm
Hjärtslag 135
blodtryck bra.
Viktuppgång 7 kg så här långt. Får väl se vart det slutar....
Emil ligger nu med huvudet nedåt och är fixerad. Känns bra att han ligger där han ligger nu så att vi förhoppningsvis kan föda vaginalt.
Trots att han växer så det knakar och det rimligtvis borde bli mindre plats därinne så rör han sig alldeles frenetiskt! Jag säger att han håller å att bygga om/möblera om så att ytan blir större, det känns verkligen så.
Revbenen på höger sida har i alla fall bytt plats och säkerligen blivit några "fler"....
Kusinbebisen har inte kommit ännu.... Vi väntar och längtar oss galna efter gosig bebis. Så tänker jag om VI längtar, vad gör då inte lilla hjärtats mamma och pappa?!
Gå över tiden är ingen rolig deal :-(
Fast att man inte ska så siktar man in sig på det magiska datum som man får på ul. Det datum när "bebis ska komma", beräknad förlossning.
Hjärtesyster L, vi väntar och längtar med er!

Snart blir det lunchdejt med girlies, härligt att komma iväg och göra något annat än att sitta här :-)
Bye for now!

Skötbord... Vilken resa..

2011-02-22T10:11:00.001+01:00

Tänkte jag skulle berätta hur det kan gå till :-)

Vi hade äntligen hittat skötbordet vi ville ha!!
Tvättbjörne, Smart heter den. Det är ett sånt där skötbord som man fäster på badkaret, det bästa med detta är att man dessutom kan fälla upp det mot väggen när man inte använder det.
Ett badkarsskötbord passar oss bäst eftersom vi inte har golvyta i badrummen att ställa ett skötbord på. Detta skötbord fanns på babyland i Täby.
Jag åkte dit.
De hade ETT sånt skötbord kvar så jag köpte det trots att kartongen var lite trasig, spela roll tänkte jag. Det är ju det som är i som är intressant, inte kartongen.
1500:- för skötbordet. Dessutom passade jag på att köpa en babysitter. Så nästan 2000 kr spenderade jag på några minuter på babyland.
Åkte hem, glad i hågen!
Skulle börja montera. Typ 100 delar. Jag insåg snabbt att något är det som inte stämmer...
Delarna såg inte likadana ut på monteringsanvisningen som de gjorde i verkligheten. Med mitt nuvarande humör så stängde jag kartongen igen och tänkte att jag skulle titta på det vid ett senare tillfälle, när jag hade lugnat mig lite. Jag trodde att jag bara hade lite dåligt tålamod.
Men inte heller nästa gång fanns de delarna i min kartong som det stod om i monteringsanvisningen. Stängde kartongen. Letade fram kvittot. Åkte sedan till Babyland för att fråga varför det inte stämde, om det bara är jag som inte kan läsa en svensk anvisning.
Efter att säljaren ringt tvättbjörne så visade det sig att jag fått en gammal anvisning till en ny modell.
TACK! Kändes skönt att höra! Företaget skulle skicka mig en ny, direkt hem.
3 dagar senare låg den i min brevlåda. Så med ny energi, glatt humör och lite spänning så gav mig på kartongen igen.
Lade ut de delar jag hade och inser att det saknas skruvar och verktygen att skruva ihop den med.
Blir galen!
In med kartongen i bilen, fram med kvittot och varva ner humöret lite. Åkte till Babyland, IGEN.
Detta ex har troligen varit sålt en gång tidigare, de har lämnat tillbaka men dock inte med alla delar.
Jag fick lämna tillbaka detta ex. Fanns tyvärr inga nya ex. Denna artikel utgår ur deras sortiment så det kommer inte hem flera såna heller.
:-(
Det fina i kråksången.
Kassörskan tyckte synd om mig efter alla turer, fram och tillbaka och strulet med anvisning och saknade delar. Hon ringde runt till alla butiker i Stockholm för att se om det fanns några ex kvar någon annanstans. Dessutom fick jag utan att knysta om det, 150:- i ersättning för att jag behövt åka fram och tillbaka.
SERVICE!
TACK BABYLAND I ARNINGE, TÄBY!!!!

Ima

Vecka 31!!

2011-02-22T07:53:00.000+01:00

Gravid vecka 31

Barnet
Barnet är nu cirka 40 centimeter långt huvud till fot. Nu börjar det närma sig födelselängden. Många har redan hår på huvudet som kan ha vuxit upp till två centimeter. Barnet har fortfarande inte lagt sig till rätta utan ligger ibland med huvudet nedåt och ibland med huvudet uppåt eller åt sidan.
Vikt: 1 800 gram.

Mamma
Din lungkapacitet har ökat från 500 till 800 kubikcentimeter luft per andetag. Det behövs både för barnet och för dig själv. Den ansträngning det innebär att vara gravid kan göra dig andfådd. Bebisen fyller upp större delen av magen. Det kan kännas trångt och tungt. Många kvinnor samlar på sig vatten. Om dina ben är svullna och känns tunga kan du prova med stödstrumpor. Tala med din barnmorska eller hör efter på apoteket. Har du börjat tänka på förlossningen? Känns det bra, roligt, spännande, ångestframkallande, häftigt? Prata med din familj och dina vänner. Din barnmorska finns också där för att reda ut begrepp och lyssna till dina tankar.

Källa: www.alltforforaldrar.se

Ja visst är det så... Andfådd som få, och platsen i magen har nog minskat rejält för nu ligger han snart uppe mot halsen :-)
Konstaterade i morse att vi är i vecka 31, det viss säga ca 7 veckor kvar för oss bara! Helt ofattbart!
Har känt sista veckan att Emil inte rör sig lika mycket, (fortfarande en livlig krabat dock) men ganska skönt det :-)

Igår var jag i stan och lunchade med en av mina bröst(cancer)systrar. Vi har inte setts på jättelänge så det var riktigt trevligt. Det blev lunch på "Melanders fisk" i Söderhallarna, fisksoppa. Otroligt god! Det var på riktigt kan man säga.
På vägen hem höll jag på att somna på tunnelbanan, otroligt vad energi det går åt :-)
Får se vad som händer idag,har några uppslag :-)

Nu ska jag rasta hund sen blir det en timme till i sängen :-))

Sees!

Lördag för hela slanten

2011-02-19T13:30:00.000+01:00

Sovmorgon hade jag idag.
F jobbar idag, på sitt andra jobb. Så lillson och jag åt frukost tillsammans, jag tog en sväng med hunden skjutsade sedan storson+flickvän ner till centrum. Han ska jobba och hon skulle någon annanstans. Jag passade på att gå på Lions loppis som de har varje lördag mellan 10-14, hittade inget idag.
När jag kom hem insåg jag att det var lunchdags och eftersom lillson hade pratat om donken redan till frukost så ringde jag lillson och frågade om vi skulle åka ner och äta lunch på donken.
Det blev populärt! :-)
Jag blev dock lika besviken som alltid på McD. Förskräckligt illasmakande och fettigt. Snart kan jag nog säga : "Jag ska aldrig mera....."
Hade en helt flippad dag igår, som tur är kommer de inte ofta alls. Men det räcker med de som är.
Tårarna rann i strida strömmar redan på morgonen. Jag var inte ledsen ledsen, utan de bara rann längs med kinderna. Uppgivenhetstårar kanske, vet inte hur jag ska förklara.
Måste verkligen intala mig själv hela tiden att det blir sällan som man har tänkt sig, så sluta tänka!
Tillbaka lite mera till "Lev idag, just nu".
Strunta i allt annat, för det är sällan något jag kan påverka i alla fall.
Så stäng igen. Bit ihop. Dra på smilbanden!
Vad är det värsta som kan hända? (som storson brukar säga till mig)
Ja, vad är det värsta?
Jag klarar det också!

Nu har jag fått i mig en kaffe latte macchiato också, händerna är blå/vita på grund av icke fungerande cirkulation. Ska ta en varm dusch, bylsa på mig kläder, lägga mig i sängen under duntäcket och ringa några trevliga samtal.
F kommer hem om ett par timmar, få se vad vi planerar för mat idag. Tagit fram en fläskfilé. Undrar vad man kan hitta på med den :-)

Snart v 31.. Magbild kommer senare idag :-)

Fredag

2011-02-18T11:53:00.000+01:00

Måndag- fredag.
Måndag-fredag... Veckorna springer på.
Man kan säga att om 2 månader, ganska precis, är vi i Lund och har eller kommer snart att ha fått gosa med vår lille prins för första gången.
2 månader.
Ca 60 dagar.
Vi längtar oss tokiga snart.
Jag vill ha tillbaka min kropp och mina inre organ.
Jag vill hålla vårt lilla pyre för första gången. Stoppa näsan i nacken och sniffa på den lille. Små små bebisar luktar ju så gott!
Jag brukar retas lite med Emil och kittla honom på ryggen när han bökar som värst. Då blir han lite irriterad och kängar tillbaka med fötterna på andra sidan av magen, gärna revbenen då förstås.
F längtar sig tokig också. Han säger om och om igen att "han kan komma nu". Om han visste hur efterlängtad han är!
F lillasyster L har snart sin "duedate", om typ tre veckor!!!
Vi ser det som ett första delmål och får passa på att njuta och gosa med deras lilla bebbe tills dennes kusin tittar ut. Så spännande att se vem lilla hjärtat är som bor i hennes mage.
Jag har varit och shoppat lite på en "ny"invigd livsbutik här i Berga idag. Kanonpriser på en del varor så det var riktigt kul att handla för en gångs skull. :-)
Gevalia kaffe 15:-, Färsk fläskfilé 59:-/kg, bordsmag LÄTTA 10:-/ask, osv osv. Kul att bara gå och kolla in priser ju :-)
Idag har jag mailat Lunds universitetssjukhus och bett de skicka lite information om var, när och hur vi ska dit. Barnen börjar fråga och undra och det känns som att planeringen måste skrida framåt lite. Involverade personer/familjer måste få ny chans att ta ställning till deras hjälteinsats.
Barnvakt(er) ev hundvakt (någon frivillig?????), "jourpersoner" som kan rycka in vid ev akutläge osv osv.
Får hoppas att de svarar snart.
Har också försökt nå kurator som vi fått tilldelad oss för att boka prattid med henne. Prattid om mig själv, om allt runtomkring, papper, ansökningar och kanske lite om hur jag ska tackla framtiden. Känns lite som att det är mig övermäktigt stundtals, inte själva situationen kanske utan mera alla känslor som är involverat i detta. Svårigheten med att känna sig nöjd, tillfreds, med den insats man faktiskt gör.
Till och med ledsen för att man är låg ibland, ledsen för rädslan att det ska påverka Emil negativt.
Snacka om ond cirkel.
Jag vill bara vara det jag är bäst på.
Att vara Ima.
Ska lägga mig en stund nu.
Lasagnedags lite senare.

Kisses

Hmm ja torsdag

2011-02-17T07:19:00.000+01:00

Det har gått några dagar igen...
Har känt mig lite hängig hela denna vecka. Tung i huvudet, täppt i näsan och som ett sandpapper i halsen.
Typiskt! Men det kunde ha varit värre!!
:-)

Trots att jag faktiskt har ett "skrivschema" som jag kan följa, vet jag inte vad jag ska skriva.
Tråkigt.
Har känt mig otroligt splittrad, lågmäld och oengagerad hela denna vecka. Emil ligger och trycker så högt upp att jag har svårt att andas, till det kommer förkylningen och graviditetstäppan. I nuläget svårt att avgöra vad som är vad av de sista, men kontentan densamma.
Känner mig trött, ledsen och jaa, trött. Trött på graviditetshormoner som spökar, trött på ben, ljumskar och höfter som gör ont.
Trött på att känna mig "omed", inte delaktig.
EJ tillförande av någonting just nu. EJ bidragande.
BLÄ!
Nu ska jag skicka barn till skolan. Duscha.
Brukar kännas bättre efter duschen.
Sen ska jag träffa några vänner.
Snart tillbaka.
:-)
Nya krafter, nya känslor, nya foton

Kramis

Dag 13, Den här veckan

2011-02-13T07:37:00.001+01:00

Den senaste veckan har varit relativt lugn. Skönt som omväxling, eller hur var det nu?!
Eftersom jag är hemma på dagarna, sjukskriven, händer det inte så väldans mycket. JAg får roa mig med att handla. :-)
Eftersom jag har svårigheter att storhandla, på grund av att jag inte ska bära tungt, får jag handla lite och ofta.
Lite annat har i alla fall hänt under veckan. Handlat lite kläder till mellanson, nya skor till mig och lillson samt hunnit med besök på MVC.
Igår lördag åkte vi till Sala till ThEl med familj, på lunch. Helt fantastiskt gott och trevligt!
Tack för allt!!
Såååå mätta att vi kanppt klarade att sitta i bilen på vägen hem.
ThEl bor på landet med osannolik utsikt när man sitter vid bordet. Vida ängar, orörda av snön. Möjligen ett eller annat spår av älg och rådjur, men annars orört. Solen sken från blå himmel och man skulle kunna ha trott att man var i Paradiset.
Försökte hitta några nackdelar för att trösta mig själv, oss, lite. :-))
Gick bet dock.
"Lite" avis är vi allt! :-))
"ThEl" - hoppas ni njuter av allt det fina :-)
Fantastiskt!
På vägen hem från Sala stannade vi i Enköping hos min pappa med familj, blev en snabbfika där. Hemma igen till 19.
Idag söndag ska vi hämta två beggade gungstolar som jag köpt. Nej jag vet, behöver inte mer än en, men de såldes i par med sån där flerköpsrabatt du vet...
Eftersom det blev dyrare att köpa bara en så köper jag bägge och får själv sälja den som jag inte vill ha.
Meckigt, men men.. Får låna Hjärts bil så det ska nog lösa sig. :-)
Ätiti frukost nu i lugn och ro, F och storson sover. Jag har varit vaken sedan 05:20 gick upp efter en timmes snurrande i sängen.
Kollade lite på melodifestivalen igår, men gav snabbt upp...
Återkommer kanske senare :-)

Torsdag 10 feb, 2011

2011-02-10T12:21:00.000+01:00

Idag har vi haft besök på MVC.
Allt är så bra det kan vara.
Blodtryck 100/70
Glukos 6,1
Vikt +7 kg sedan grav början. (det kan räcka så tror jag...)
Emils puls ca 135 slag/minut
SF mått 24 om jag inte misstar mig nu. Magen är fortfarande över genomsnittskurvan.
Men som vi säger, allt som är plus är bra. Skulle han vara lite större än genomsnittet tror jag att det är till fördel för honom eftersom han kommer få en ganska tuff start.
Nästa tid är om 4 veckor.

Jag var i Täby en sväng efter det, kollade runt lite. Sen blev det Åkersberga C. Usch vad tråkigt!!!
Åkte hem, slog på en panna kaffe och här sitter jag nu :-)
Ska strax lägga mig och vila lite. Förstår inte hur jag skulle ha kunnat arbeta. Bara att kliva upp 04:15 hade varit som ett helt dagsverke.
Mår illa igen på morgnarna, hoppas att det bara är tillfälligt.
Utsidan av höftbenen gör ont, svårt med höga kliv och många kliv, typ trappor.
Bäckenuppluckring? Har inte haft ont med de andra barnen så jag vet inte.
Emil verkar i alla fall vara morgonpigg. Runt fyra varje morgon sätter han fart och stångas med huvudet som att han vore på väg ut. Han ligger för övrig med huvudet neråt, i alla fall just nu. Kan ju hoppas att han stannar så och glider ner lite till så att mamman får lite lättare att andas :-)

Nu ska jag binga mig en stund. Emil håller inte riktigt med känner jag. Han började just precis med sitt workoutpass! Att han orkar?!
Puh!

Dag 12, I min handväska

2011-02-10T12:08:00.000+01:00

Oj oj oj...
Jag fotar... Det blir annars en omöjlighet att förstå röran...
:-)

Ok... 8 pennor (?!), mina kort (äger ingen plånbok), näsdukar, läppglans, MP3 med lurar, en Ericsson mobilladdare (har ingen sån telefon ??) En överraskning (?! :-) ) kanske en till överraskning (?!), ett papper som lab ska ha för näst omgång blodprover, ett glosförhör i Eng lillsons, lillsons skolschema, samt min blankett från läkaren ang sjukskrivning som FK ska ha. Ett kuvert från elgiganten där julens alla kvitton (julklappar) ligger samlade.
Allt detta ligger samlat i botten på väskan som inte har några bra fack.
Inte konstigt att man ibland får leta efter saker.

:-)

Dag 11, Mina syskon

2011-02-10T11:53:00.001+01:00

Såå....
Inte ens elva dagar kunde jag hålla reda på!
Enligt bloggen skulle jag skriva om dag 12 nu, men enligt listan så är "mina syskon" dag 11..
Jaja spelar ingen roll det får väl bli två "11 dagar" då!
:-))

Mina syskon

När jag var nästan 4 år föddes min lillebror Roger. Det gick nog ganska bra oss emellan. Vet att jag var lite sotis och bet honom några gånger. Men en 4-åring lär sig ganska snabbt att när mamma och pappa blir SÅ arga kanske det inte var riktigt schysst... När vi växte upp kändes det som han var en lite buse, mycket av det han gjorde fick dessutom jag skulden för. Jag var ju äldst och eftersom han var "så liten" kunde ju inte han ha gjort det. Men jag har överseende med det. Det är inte helt lätt att vara förälder och alltid se och veta allt och dessutom se till att det alltid är rättvist.
Det är i alla fall ordning på min bror idag :-))
Han är kock och skulle lätt kunna vara med i kocklandslaget, han är duktig!
Han har två barn, (pojkar, vad annars?!). Min bror är världens snällaste! Han skulle inte göra en fluga ont ens. Ibland är han lite för snäll för sitt eget bästa dock... Men man är ju som man är. Kram på dig Bro!

När pappa träffade sin fru A så fick de så småningom två gemensamma barn, så jag har glädjen att faktiskt ha två syskon till :-)
Det är Anna och Anders. De är tonåringar nu och har fullt upp med sina tonårsliv. Det är roligt att se lite vid sidan av vad som faktiskt händer i tonåringarnas liv. Vi umgås inte särskilt ofta då de bor en bit ifrån, men jag kommer alltid att finnas och ställa upp för de om de vill och behöver. Kramar till er!

Sen kan man säga att jag har en jämngammal "syster" också. Nej då jag har inget gömt i garderoben, vi är inte ens släkt, egentligen. Vi har genom många många år kommit varandra nära och det håller vi fast vid. Vi ses inte heller särskilt ofta. Vi ses väldigt sällan skulle man kunna säga. Det blir ett eller annat mail setts några gånger senaste åren, men ändå är det som det vore "igår" vi sågs senast, när vi väl ses.
Det är Catrin. Mina barns faster. Du är en pärla Catrin! Många många kramar

Uppdatering av listan!

2011-02-10T11:26:00.001+01:00

Dag 11 – Mina syskon
Dag 12 – I min handväska
Dag 13 – Den här veckan
Dag 14 – Vad hade jag på mig i dag?
Dag 15 – Mina drömmar
Dag 16 – Min första kyss
Dag 17 – Mitt favoritminne
Dag 18 – Min favoritfödelsedag
Dag 19 – Detta ångrar jag
Dag 20 – Den här månaden
Dag 21 – Ett annat ögonblick
Dag 22 – Det här upprör mig
Dag 23 – Det här får mig att må bättre
Dag 24 – Det här får mig att gråta
Dag 25 – En första
Dag 26 – Mina rädslor
Dag 27 – Min favoritplats
Dag 28 – Det här saknar jag
Dag 29 – Mina ambitioner
Dag 30 – Ett sista ögonblick

Vecka 29 idag!

2011-02-07T17:39:00.002+01:00

Dag 11, Det här hade jag på mig idag

2011-02-05T14:12:00.000+01:00

Inget spännande alls :-)
Det är lördag idag och inga planer för min del.
Dammsugit det tog dock nästan två timmar då jag var tvungen att vila emellan varven.
Trött, ont i ryggen och som att andas genom ett sugrör.
Så det är bara mysiskläder som gäller idag.
Mysbyxor och svart huvtröja med Coca-Cola (förstås :-) ) Zero på bröstet.
F har varit med sin papps på nya "kontoret" och hämtat hem lite mera prylar för de att sätta tänderna i.
Själv har jag precis slängt ihop en sockerkaka.
Baka som är mitt nöje, jaaaaaa, fortfarande!
Nu ska jag slänga mig på soffan en stund :-)

Tack och bock!
Återkommer med dag nummer 12, Mina syskon, senare, ligger ju efter lite :-)

Kramar

Dag 10, Min dag, Fredag

2011-02-05T14:05:00.000+01:00

05.00 mobilalarmet (en eller två av de i alla fall) ringer. Dags för F att gå upp.
I
I
I
05:40 mobilalarmet ringer var femte minut tills nu. F går upp. :-))
06:00 jag kliver upp, gör i ordning frukost till lillson.
06:15 väcker lillson som snoozar till
06:25 då jag "hämtar" lillson. Vi äter frukost tillsammans.
Hunden får mat här emellan också :-)
07:00 väcker mellanson, som kliver upp och gör sig i ordning.
07:20 skickar lillson till bussen, dags för skola.
07:40 dags för hundpromenad.
Övriga "barn" klarar sig själva.
08:30 packar jag in mig i bilen och åker till mitt arbete. Lämnar sjukintyg, pratar med mina kalasarbetskamrater och tar en morgonfika.
10:00 Kliver in på Babyland för att reklamera ett skötbord som vi köpt, det ser ut som ett helt annat skötbord änd et vi skulle ha, monteringsanvisningen stämmer inte heller den överens med vad som finns i förpackningen.
Efter diskussioner och förklaringar på de mest konstiga sätt ringer hon tillverkaren.
10:30 Det visar sig att vi fått en gammal monteringsanvisning till en ny modell.
Skön t att få bekräftat att det inte var mig det var fel på :-)) Nu monteringsanvisning skickas dirket hem till oss från tillverkaren.
10:40 Snöstorm ute. Igen. Har inbokad fika hos M.S.
11:00 Kommer fram till M.S. Fikar och har jättenice tills det är dags för lillson att ta sig hem från skolan.
13:00 Hemma igen. Blir en kortare vila.
16:00 Shoppingtime för att få någon middag.
migränkänning så jag lägger mig och vilar en stund.
Hjärt fixade middagen.
21:00 är min dag slut, liksom jag.
Tack och godnatt!

Dag 09, Min tro

2011-02-04T07:31:00.000+01:00

Först vill jag rikta ett stort tack till er som sms:at och skänkt pengar till Hjärt lungfonden och Emil´s hjärta.!
TACK!
Insamlingen fortsätter!
Gå gärna in på Hjärt lungfondens sida och läs lite mera.

Eller varför inte http://hjartebarn.org/

Dag 09, Min tro

Min tro...
Det var nu ganska längesen som jag kände att jag trodde på något, vad gäller religös tro.
Min första tanke blir att om det fanns en Gud skulle världen se annorlunda ut.
Gud skulle då för längesen slutat att testa mig och slutat att ge mig flera bergstoppar att klättra över.
Enough is enough, liksom.
Nä, min tro består av så mycket annat.
Min tro på mig själv och på min egen förmåga.
En tro på min egen styrka.
Tron på människans inneboende kraft, som man inte vet att man har förrän man blir tvingad att använda sig utav den.
Min glädje och min intuition.
Tro på mig själv och de val jag gör.

Att följa mitt hjärta är det nog det närmaste Tro jag kan komma.

En låt som får ögon att tåras, varje gång.

2011-02-02T18:24:00.001+01:00

Lyssna på texten...

"Han är inte vem som helst
han är min son"

Navigation: M \ Mark Schultz \ He's My Son

I'm down on my knees again tonight
I'm hoping this prayer will turn out right
See there is a boy that needs Your help
I've done all that I can do myself
His mother is tired
I'm sure You can understand
Each night as he sleeps
She goes in to hold his hand
And she tries not to cry
As the tears fill her eyes

CHORUS:

Can You hear me?
Am I getting through tonight?
Can You see him?
Can You make him feel all right?
If You can hear me
Let me take his place somehow
See, he's not just anyone
He's my son

Sometimes late at night I watch him sleep
I dream of the boy he'd like to be
I try to be strong and see him through
But God who he needs right now is You
Let him grow old
Live life without this fear
What would I be
Living without him here
He's so tired and he's scared
Let him know that You're there

CHORUS

Can You hear me?
Can You see him?
Please don't leave him
He's my son

Dag 08, Ett ögonblick

2011-02-01T10:47:00.000+01:00

Det finns många ögonblick att skriva om, frågan är hur man ska kunna välja ut ett?!
Det är som om ögonblicken gör livet.
Eller är livet.

Ett var när hela mitt liv förändrades.
I ett ögonblick.
Ett ögonkast.
Det var som i en bästa akt på teatern.
Den bästa scenen spelas upp i mitt huvud, om och om och om igen.

Man kan säga att jag hade en vanlig dag på jobbet.
I alla fall så långt.
Men....
Ett val.
Ett val av två, av varandra oberoende, personer
Ett ögonblick.
När vi båda två. ovetandes av varandra, väljer att samtidigt dra i snöret som ska få rullporten att åka upp.
Ståendes på var sin sida om denna port.
Jag i butiken.
Han på lagret.
Vi tittar på varandra och jag känner på en gång att jag blir generad.
Förstod inte varför, då.
Han var där i egenskap av säljare.
Jag var på min ordinarie arbetsplats.
Han frågar mig i samma stund som porten når sitt högsta läge: "Är du ny här?"

Så börjar det ögonblick som lett fram till vår saga.
Tänk på alla ögonblicksval gjorda av två personer som ledde fram till att vi i samma sekund stod på varsin sida om rullporten.
Det hade räckt med att jag valt att lägga på ögonskugga innan jag åkte hemifrån, så hade vi missat detta ögonblick. Det hade förskjutit tiden med några minuter och vi hade missat varandra.
Eller att F hade valt att ändra i sin rutt den dagen och tagit en annan butik först.

Ta vara på alla ögonblick!
Små eller stora.
Se de!
Lev i de!

Det kan vara början på din saga <3

Dag 07, Min bästa vän

2011-01-31T07:10:00.000+01:00

Jag är lyckligt lottad!
Jag har många "bästa vänner".
Fina tjejer och killar som jag vet alltid ställer upp i vått och torrt, i ljus och mörker.

Jag har en stor förmån och glädje i att också min sambo och Emil´s pappa är min bästa vän.
Vi har varandra, alltid.
Vill alltid varandras bästa.
Ställer upp för varandra.
Vi växeldrar i livet, när det är tungt för den ena parten drar den andra och tvärsom, utan uppgörelse. Det bara är så.

Jag har Martina, Maria, Maud och Ewa som finns i hjärtat, alltid.
Ställer alltid upp, har funnits i vått och torrt, in sickness and in health.
Hjälper till att lösa problem om det behövs och vi har och har haft fantastiskt roligt också!
De har liksom kunnat avlösa varandra, utan att sinsemellan gjort upp det, under mina brottarperioder.

Tack alla fina vänner för att ni alltid funnits och finns där!!

Älskar er!

Insamling

2011-01-31T07:00:00.000+01:00

Jag har,som många andra likasinnade, startat en insamling till "Barnhjärtan". Insamlingen är i Hjärt/lungfondens regi och seriös och går direkt till forskning kring barns olika hjärtsjukdomar.
Däribland HLHS, som Emil har.

Skicka ett SMS enligt informationen i hjärtat på bloggen, så skänker du 30 kr till forskningen kring barns hjärtsjukdomar.

Det har jag gjort!

Dag 06, Min dag

2011-01-28T19:02:00.001+01:00

Jaa...
:-)
Passade på att boka upp dagen så jag skulle ha något att skriva om. :-)
Kan ju inte bara promenera med hunden och ligga med benen högt på dagarna.
Sååå..

Morgonen blev ganska lång. Det blev en liten sovmorgon och jag kom väl inte upp ur sängen förrän efter 09.00.
Åt frukost med F innan han skulle återansluta till sin jobbkonferens.
Andra dagen idag som jag inte är 100 topp faktiskt, (men nutidens mått mätt). Illamående, lite yrslig, blek (enligt kollegor och en vän) och orkeslös faktiskt. Känns nästan som konstant sockerfall.
Gick ut med hunden i iskallt väder. Fy!! Blåste genom märg och ben ju!
Efter det packade jag in mig i lite mera kläder och åkte en sväng till mitt arbete för att socialisera med mina kollegor en stund samt uppdatera min närmsta chef. Lämnade in lite papper som ska fyllas i, så att jag får lite ersättning när jag är hemma.
Efter det hade jag en lunchdejt med F stora syster A! En lååång och trevlig lunch och lattedejt blev det, Timmarna flög iväg och strax var det dags att ta sig hemåt till ensam hund.
SMS-flörtade lite med storson som gick ett varv med hunden innan jag kom hem.
Träffade miasmulan i centrum för en fika och lite tjatter innan jag slutligen åkte hem.
Var hemma vid 17.30 ca.
Helt slut....
Storson och tjej gick till c för att käka fredagspizza, tacksam för det. Orkar nämligen inte laga mat idag.
Hur var det nu man skulle göra?!
Jo HUSHÅLLA med energin!!!
Mmm ska göra det.
I morgon.
Nu är det en kopp te sedan sängen som gäller.
Aa ok.. och en promenad med hunden.
Klockan är 19:01 och min dag är slut.

Tröttmössa

Gravid vecka 26, magbild

2011-01-27T13:55:00.000+01:00

Bild på Emilmagen 18/1 i vecka 26!

Samt ett foto från senaste ultraljudet i vecka 25, Emils ansikte :-)
Man ser lilla hakan, lilla näsan, ögon och möjligen kontur av öra :-)

Dag 05, Vad är Kärlek?

2011-01-27T09:00:00.001+01:00

Innebörden av ordet "Kärlek" har skiftat under mitt liv. Det gör nog det för de flesta.
Innan man har stött på den vet man ju inte vad det är.
Det finns dessutom olika sorters kärlek.
Mina föräldrars kärlek till mig som barn, min kärlek till mina barn, som är villkorslös.
Oändlig.
Man bara älskar barnen, punkt.
Tonåringens och den unge vuxnes kärlek är av en typ. Man är än så länge ganska (lyckligt?) omedveten om alla sorger och bedrövelser man kommer att behöva gå igenom med en kärlekspartner.
Ändå är det sorgerna, tårarna det brustna som till slut leder en rätt.

Kärlek vid första ögonkastet.
Det tog mig fram till en dag i oktober 2008, på min arbetsplats COOP Forum i Arninge, Täby, att komma på vad Kärlek verkligen är.
För mig.
Man tror i början att man letar efter någon som man kan dela livet med.
Jag vet nu vad Kärlek är.
Det är Honom jag inte kan leva utan.
Min Hjärt.
Min Fredrik.
Jag älskar dig...

Till alla anhöriga och vänner som vill veta mera!!!!!

2011-01-26T19:18:00.001+01:00

Här är Pojken Charlie som föddes (i februari 2010) med ett likadant hjärtfel som vår Emil har.
Se hans start i livet (Februari) och hur väl han mår nu!
GRATTIS Charlie till dina första steg!!!

Han inger oss med massor av hopp och styrka med sina stjärnögon!

Har fått tillåtelse att länka till deras blogg.
Tack Mia!

http://detarvimotvarlden.blogg.se/

Dag 04, Maten idag

2011-01-26T19:13:00.000+01:00

Mmm undrar lite om jag ska skriva som det är elller försköna det lite..
Spelar egentligen ingen roll för ni vet ju inte vad som är vad :-)

Så med tanke vad min mage har fått utstå idag så är det ju bara sanning, förstås.

Började med en kopp te klockan 06:30 i morse.
När Hjärt hade åkt tryckte jag i mig en kopp te till samt två rostade smörgåsar med marmelad och ost.
Efter det avslutade jag frukosten med en balja kaffe, förstås.

Lunch blev det en giffelmack amed skinka och ost samt kaffe (Hmm inte helt enligt tallriksmodellen...)
Mellis ½ paket riskakor med gräddfil/löksmak samt bubbelvatten. Kaffe på det då.

Middag blev det spaghetti och köttfärssås, coca-cola (ajajaj inte mitt i veckan har vi sagt!!!) Ärlig i alla fall...

Nu ska jag ta en kopp te innan jag stupar i säng före 19:30. Ska ta min härliga spruta också... Samt övriga piller
Galen skallvärk idag, nu ska den bort.

Ses i morgon!

Kärlek till världen, extrakramar till Linda C idag.

Mindre bra dag

2011-01-26T15:24:00.001+01:00

Verkligen haft en pestdag idag!
Först så åker Hjärt på konferens i nästan 4 dagar (!!!!) och det känns som om mitt liv går ut genom dörren, med honom. Kvar står mitt skal. (Har sällan hört att företag åker på konferens så många dagar och dessutom KRAV att alla är där samt sover kvar men men... Inget företag/arbetsplats för ensamstående med andra ord.)
Jag har som fastnat i min skräck av att veta att det enda som krävs är ett ögonblick, ett enda litet ögonblick, så är hela livet förändrat.
Efter några timmar och ett antal "övergivenhetstårar" och allmän frustration (och några samtal) så har det lagt sig lite. Jag tycker fortfarande vansinnigt synd om mig själv och känner mig ensammast i världen.
Här sitter jag, gravid med stor mage, trött och har ont och känner mig allmänt förpestad och ensam (vet att jag inte är ensam eg)men det känns så. Ja, jag tycker synd om mig själv. Låt mig bara få föra det då.
Nu har Hjärt fixat så att han får åka hem i morgon, kanske ett sämre förslag egentligen, blir ju en "separation" till, det är ju dessa som är jobbiga.
Jag har ju levt och bott ensam utan att det varit några problem så det har inte med EXAKT det att göra.

Det har varit så sedan mamma blev sjuk och slutligen dog tills nu. Har pratat med mina terapeuter om just det och hur det påverkar mig idag. Jag minns forfarande som om det var igår hur ambulansen hämtade mamma hemma och att hon sedan inte kom hem mera efter det. (Det är i alla fall så som bilderna kommer fram i min hjärna) Det är som att när man går/åker iväg så kommer man inte tillbaka. Känslan i magen kan komma vid vanliga situationer idag. När man träffat någon man inte sett på länge och ska säga hej då och inte veta om/när man ses igen. Då knyter det sig i magen. Jag vet inte hur jag ska jobba med det här. Men det blir väl för nästa kurator att hjälpa till med. Har ju avverkat några stycken.
Som lite "plåster på såren" har jag idag beställt en kamera. Vi vill ta lite fina foton på Emilmagen samt sedan när han föds och efteråt. Även på de andra barnen förstås!
Det blev en Canon G12 Powershot, vilkenman även kan filma med.

Nu ska jag vila en stund innan det blir dags för någon form av matintag.
Det ska jag för övrig skriva om sedan, Dag 04, vad jag har ätit idag.
Undrar om jag kommer att få skäll.....

Kram

Dag 03, Mina föräldrar

2011-01-26T15:03:00.000+01:00

Borde vara bland det enklaste som finns att skriva om, men det är inte det.
Det är svårt och har gett mig prestationsångest.
Jag vill ju inte att det ska låta som om jag överdriver och samtidigt så svårt att hitta de rätta orden som beskriver de bäst och mest rättvist.
Jag gör ett försök:
Hehe fortsättning följer.. idag andra dagen jag försöker :-)

Min mamma född och uppvuxen i Enviken, Dalarna. Det ligger strax utanför Falun.
Hon föddes 1948 och vad jag tror så hade hon en bra uppväxt. Hur som helst så blev hon bra! :-)
Min morbror har berättat en del av henne som jag inte minns.
Som jag nämnt tidigare så dog hon i cancer 1981, endast 32 år gammal. Jag var då elva år och hade väl inte som främsta mål i livet att samla in uppgifter om mina föräldrar, som för mig, då, var odödliga.
Min mamma var snäll, lite envis och med ett stort stort hjärta. Mamma gillade musik och det gjorde/gör resten av hennes syskon också. Hon satte alltid andra före sig själv, hon själv kom alltid i sista hand. Det jag minns av henne var att hon kramades gosigt och luktade cigarettrök. Jag minns också att hon nästan alltid "sprang" när hon gick. Hon hade liksom bara det tempot i sig.
Jag kan se idag och hört av bla min morbror att jag har mycket av henne i mig. Det känns skönt tycker jag.
Från slutet minns jag mer detaljer än från tiden innan hon blev sjuk, tyvärr.
Hon har varit saknad så länge, trots att jag bär henne med mig, varje dag.

Min pappa föddes 1947 i Strömsund och blev kort därefter nomad.
Hehe nä, skämt åtsido.
Men han har flyttat runt massor under sin uppväxt och senare även i vuxen ålder.
Han har jobbat inom rättsväsendet hela sitt yrkesverksamma liv och gör delvis fortfarande. I alla fall de dagar han inte har PRAO som pensionär.
Han har en envishet som få kan klå (Nä, inte ens jag!!!!) men jag kan ju säga var jag fått min ifrån :-))
TACK pappsen! Bra att ha, men kanske inte i alla lägen...
Ett tag efter mammas död träffade han en ny kvinna och de har två gemensamma barn, mina två halvsyskon, som nu är tonåringar. Pappa bor en bit ifrånmig så vi ses inte allför ofta, det blir ju så, alla har sitt liksom, jobb, familj, fritid och aktiviteter.
Men som lillson brukar säga: Kvalitetstid är viktigt, hehe .
Tack för att du finns och stått ut med mig under mina "häftiga övre tonår", det är väl det som är "Kärlek till sina barn" kanske :-)

Det blir nog fler inlägg idag, har ju slarvat lite :-)

100 dagar kvar :-)

2011-01-22T12:03:00.000+01:00

Eller hundra och hundra.... Vi verkar få tjuvstarta lite.
Idag är det 100 dagar kvar, enligt proffsens beräkningar, till beräknad födelse.
Men med anledning av Emil´s hjärtfel så kommer han förmodligen att komma tidigare.
I mitten av april kommer vi att skickas till Lund där Emil´s operationen också kommer att ske. Där kommer jag att undersökas för att se om jag och Emil är redo att "sättas igång". De vill ha kontroll på förloppet hela vägen så att säga. Förhoppningsvis så kan det bli en vaginal förlossning, men allt hänger ju på hur han tolererar värkarbetet och så.
När han väl är född, oavsett på vilket sätt, så tar sköterskorna honom direkt för att göra en ordentlig check av honom med bland annat ultraljud på hjärtat. Ett dropp kommer också att sättas för att hålla "ductusklaffen" öppen. Den hjälper i första steget till att syresätta Emil´s kropp. Den måste hållas öppen till operationen.
Om Emil´s läge är hyfsat stabilt får vi nog umgås med honom all tid som finns fram tills op. Men han ligger ju med slangar och på övervakning så han får nog inte sova med oss.
Jag vet inte vart jag fått den infon ifrån men har ett vagt minne någonstans ifrån att han kommer att vara lätt nedsövd fram tills op för att hans egen andning och hjärtslag ska krocka med respiratorn, men nu kan jag inte hitta den informationen någonstans, så jag hoppas att jag har fel där!
Vi vill ju krama och gosa och känna vår lilla parvel, som de flesta andra får göra :-)
Förhoppningsvis får vi i alla fall prova att amma honom, annars får jag väl försöka mjölka ur så mycket det går :-) Risken är stor att han inte har den energin att orka suga i sig själv. Vi får se helt enkelt.

Första operationen, "Norwood", är den största och mest komplicerade. Emil kommer vara på operation en hel dag men förberedelser och uppvak inräknat.
Hur vi ska få den dagen att gå vet jag inte... En hel dag utan vår lilla pärla.
Ha ni något bra förslag på vad man gör en heldag i Lund så framför gärna. Mitt förslag var sömntablett så man slipper att våndas i 8-10 timmar. Älskingen kommer att vara nedsövd upp till en vecka efter operationen av olika anledningar, bla återhämtning. Vi har fått berättat för oss att han kommer att han massor med slangar och dränage på sin lilla lilla kropp. Vi försöker förbereda oss lite på det även om det är svårt. Vi kommer att få en rundvandring på avdelningarna innan så vi får veta på ett ungefär.

Förhoppningsvis är vi inte i Lund mer än lite drygt en månad. Sen får vi kanske komma hem, eventuellt blir det via Astrid Lindgren och avd Q63. Det visar sig.
Ett steg i taget.
Han ska komma ut först. :-)

Nu ska jag iväg en sväng till Täby. Lill och mellanson är hemma och softar, kan man säga :-)

Ses senare med "Dag 03, Mina föräldrar"

Kramen

Dag 02, Min första Kärlek

2011-01-21T07:09:00.000+01:00

Min första Kärlek

Haha ja det hade kunnat bli jobbigt att skriva om det och frågan är vad som kännetecknar "en första kärlek".
I vuxen mått mätt så har jag min Kärlek hos mig och med mig dagligen. Men jag antar att det inte är det som menas. Så..
Here we go!
:-))

Jag gick nog på förskolan eller kanske första klass till och med. Det vill säga jag var väl en sisådär 6-7 år.
Vi bodde då i Skogaholm, en liten byhåla, utanför Hallsberg i Närke.
I den lilla byn fanns det, som i så många andra byhålor vid den tidpunkten, i alla fall en bonde.
Johansson hette de för övrigt.
Bara för mig att ta mig till deras gård var spännande. Precis innan man kom fram till deras hus var det som en bro med dammluckor. Minns att det lät förskräckligt och att det var lite småläskigt att gå över den bron. Men vad gör man inte....
:-)
Nu var det ju inte i första hand en pojke jag gick dit för, utan de hade ju en massa djur! Bland annat kossor, kalvar och några hästar. Nej, jag är inte och har aldrig varit en hästtjej, men lite spännande var det ju.
Men att pojken, Mats, fanns där blev lite som en bonus :-) Han var nog två år äldre än jag och troligen inte ett dugg intresserad eller faccinerad över att ha mig springande där.
Men i en sån liten byhåla fanns inte mycket annat att göra än att sysselsätta sig med det som fanns omkring.
Vi åkte traktor, åkte hölass och pysslade om djuren.
Jag hade en röd cykel som jag precis lärt mig cykla på. Mats hade en ganska mycket äldre bror (som jag inte minns namnet på, sorry) han var säkert nånstans mellan 16-18. Han snusade och samlade på snusdosor. Han hade flera sopsäckar med snusdosor. Vi brukade alla sitta på hans rum och bygga långa långa långa "ormar" av snusdosorna genom att ställa de på sidan efter varandra och sedan tippa den första och alla, en efter en ramlar de ner. Ser ut som en enda jättegigantisk "våg".
Det var lycka för mig att få umgås med dessa grabbar då. Denna Mats minns jag som ett energiknippe, rödhårig och full med fräknar.
Jag hade nog kunnat bosätta mig där stundtals (kanske jag gjorde?! ) Så spännande det var! Och lite läskigt...
Så oskyldig en första kärlek är!

Dag 01, om mig

2011-01-20T10:36:00.001+01:00

IngMari heter jag, de allra flesta kallar mig dock Ima.
Jag föddes på Karolinska sjukhuset i Solna 1970, 3640 g 51,5 cm lång. Jag tillbringade mitt första levnadsår med mamma och pappa i Rinkeby, Stockholm.
Var en ganska normal bebis tror jag :-)
Min lillebror föddes 1974.
Vi flyttade runt en massa och har bland annat bott i Örebro, Skogaholm (utanför Hallsberg), Enviken (utanför Falun) Sigtuna.
Förskola och klass ett gick jag utanför Skogaholm, 2an-6an i Enviken, 7-9 + år 1 gymnasiet i Sigtuna.

Min mamma blev tyvärr sjuk i cancer och dog 1981 av denna vidriga sjukdom.

Jag tillbringade ett år i Schaumburg (utanför Chicago) 87-88, gick på High School och lärde mig massor av engelska. När jag sen kom hem så började jag vårdlinjen i Stadshagen (Stockholm) och hyrde egen lägenhet. Kostade att bo (!?) så jag sökte extrajobb på Servus vid T-centralen 1989. Började jobba och träffade barnens pappa där. När andra gymnasieåret skulle börja hoppade jag av skolan. Det var ju mycket roligare att jobba och tjäna pengar. Jag flyttade så småningom in hos barnens pappa, tills vi i början på -90 köpte en lägenhet.
Vi jobbade ett tag på samma ställe sen funkade inte det riktigt. Jag blev kvar och han bytte jobb.
Barn nummer ett kom -92. Precis innan barn nummer två kom -97 flyttade vi till hus i Åkersberga. Jag bytte jobb och arbetade då på Konsum Lidingö C. Bytte arbetsplats till B&W Täby (numera COOP Forum) efter att nummer tre föddes -01.
Jag separerade 2003. Flyttade till egen lägenhet och hade barnen varannan vecka.
För fyra år sen, säg 2007, bestämde jag mig att det räcker nu. Jag ska leva ensam resten av livet och sköta om mig och mina barn, bara.
Det höll i ca 1½ år, sedan vändes hela livet upp och ner! :-)
Jag träffade mitt hjärta, min Hjärt, F. Detta var hösten 2008.
Han förändrade mitt liv, vårt liv.
Jag insåg att jag har hittat den person, den vän och min Kärlek, som jag inte vill eller kan leva utan.
Efter ca 6 månader i vår nya fina relation fick jag diagnosen bröstcancer.
Det var en prövning så hård att den faktiskt kändes extremt orättvis. Som att det inte räckte med en ny relation, mina tre barn, lära känna varandra och börja umgås, se om det skulle fungera.
Relationen höll och växte sig än starkare.
Jag sålde min lägenhet i slutet av 2009 och vi köpte ett hus. Nu i höstas sålde Hjärt sin.
Vi bor här som en enad familj, vi lever i glädje och med kärlek som verktyg när livet är motigt.
Vi väntar vårt Kärleksbarn.
Livet känns underbart!
Livet är underbart!
Jag älskar dig F! Tack för att du är Du!

Kommande månad enligt schema, bland annat :-)

2011-01-18T19:32:00.000+01:00

"Lånad" lista av bland annat "Linda".
Kanske det blir lite mera liv i bloggen :-)
Vem vet.. Kanske all "ny" information överraskar någon :-))
Jag börjar i morgon, ;-)
Välkommen till mitt liv!

Dag 01 – Om mig

Dag 02 – Min första kärlek
Dag 03 – Mina föräldrar
Dag 04 – Det här åt jag i dag
Dag 05 – Vad är kärlek?
Dag 06 – Min dag
Dag 07 – Min bästa vän
Dag 08 – Ett ögonblick
Dag 09 – Min tro
Dag 10 – Det här hade jag på mig i dag
Dag 11 – Mina syskon
Dag 12 – I min handväska
Dag 13 – Den här veckan
Dag 14 – Vad hade jag på mig i dag?
Dag 15 – Mina drömmar
Dag 16 – Min första kyss
Dag 17 – Mitt favoritminne
Dag 18 – Min favoritfödelsedag
Dag 19 – Detta ångrar jag
Dag 20 – Den här månaden
Dag 21 – Ett annat ögonblick
Dag 22 – Det här upprör mig
Dag 23 – Det här får mig att må bättre
Dag 24 – Det här får mig att gråta
Dag 25 – En första
Dag 26 – Mina rädslor
Dag 27 – Min favoritplats
Dag 28 – Det här saknar jag
Dag 29 – Mina ambitioner
Dag 30 – Ett sista ögonblick

Gammalt godis :-)

2011-01-18T13:27:00.001+01:00

Som jag har gottat mig idag!
Närå jag har inte ätit en massa gammalt godis, jag har studerat gammalt "godis".
Jag har idag fått den sista journalen från lillsons födsel, de andra barnens har jag redan hemma.
Så roligt det är att titta igenom dessa och "jämföra" (jag vet att man inte ska) allt från min egen egen vikt, magmått samt förlossningarna och barnens storlekar och vilka tider de kom.
Sammanfattar lite här :-)
Denna info har Emils läkare frågat efter ett flertal gånger... Detta för att de ska kunna planera Emils födsel så bra det går. Men jag har inte kunnat minnas alla dagar och siffror. (18 år är lång tid :-) )

Storson:
Född V41+2 (dvs övertid 10 dagar.)
Datum 23/10-92, kl 21:23
Längd 50 cm
Vikt 3750g
Inkom till förlossningen 16:00, öppen 2 cm
Lustgas

Mellanson:
Född V 39+0 (dvs 6 dagar före bf enl UL)
Datum 23/3-97, kl 22:23
Längd 53 cm
Vikt 4120g
Inkom till förlossningen 18:30, öppen 3cm
TNS

Lillson:
Född v 39+5 (1 dag före beräknad enl UL)
Datum 15/9-01, kl 22:20
Längd 54 cm
Vikt 4490 g
Inkom till förlossningen 21:30, öppen 8 cm, början till krystvärkar
"Total" avslappning som smärtlindring

Hur ska det bli denna gång? Blir de bra större och större för varje gång?!
Undrar då hur stor han kommer att vara :-)

Spännande det är!!! Emilpojken!
Vi alla längtar!

Idag, gravid vecka 26

2011-01-17T07:46:00.000+01:00

Idag är lillbusen ungefär så här stor!

News for today

2011-01-16T12:32:00.001+01:00

Regnar gör det idag.. Konstigt väder. Vi får väl se hur mycket av massmängden snö som hinner försvinna under dagen. Det värsta är ju att det blir såphalt på vägarna.
Men men... Vädret rår vi ju inte på.

Jag mår ganska bra nu, under omständigheterna. Trött och halvont i benen och ljumsken, andfådd som om jag skulle ha sprungit ett sprintlopp, lite halvsvårt att andas för att buspojken ligger och trycker på lungorna och diverse blodkärl som gör att det tillfälligtvis snurrar bra i skallen. Verkar vara en stadig grabb han också, precis som övriga barnen varit. Det är bra det :-) Han kommer att behöva varenda extragram han har som hull. Alla prover har i alla fall sett bra ut så här långt, inga justeringar av mediciner har behövts.

Vi har fått kontakt med ett flertal familjer som har barn med samma diagnos som vår lille kille. Mmm precis det är en liten kille :-). Våran lille Emil!!
Stort tack till er som genom era bloggar och mail beskriver och visar vilka underbara Hjärtbarn ni har!!
Det värmer i våra hjärtan!
Det känns jätteskönt att ha dessa underbara familjer att bolla med, ställa frågor till och bara att kunna få läsa om. Att få se att dessa barn är även de alldeles unika, som alla barn är. De är i första hand barn i andra hand barn med vissa särskilda behov. Denna senaste veckan har på något vis varit en milstolpe i mitt liv.
Jag har nog för första gången sedan diagnosen känt att vi ska bli föräldrar, vi kommer snart ha en liten bebis hos oss!! Första tiden blir dock lite annorlunda för oss jämfört med "vanliga" förlossningar.
Jag återkommer till den beskrivningen/vad som kommer att hända lite längre fram.
Vi lever väldigt mycket här och nu, men längtar oss galna efter denna lile krabat. Han möblerar, dagligen, om i min mage. Jag har väl snart inte ett organ som ligger på sin ordinarie plats :-)
Det är dock så mysigt!! Kan ligga med handen på magen hur länge som helst för att känna och få den extra kontakten som det innebär. Kan kittla honom lite på ryggen eller på foten och han sparkar som svar tillbaka.

Senaste veckan har varit en sjukhusvecka som inneburit flertalet besök på KS samt ordinarie MVC. Onsdags var vi på fosterekokardiologen, han studerade återigen Emils lilla hjärta med ultraljud. Detta tog dryga halvtimmen, inga nya förändringar :-). Han verkar må ganska bra där han är. Efter det fick vi sitta kvar och prata med en ssk. Där har vi möjlighet att ställa alla frågor och undra hur mycket vi vill. Som vanligt blir jag tagen av stundens allvar och har plötsligt inga frågor eller undringar. Min emotionella känslighet ökar från normal nivå till extremhög nivå. Tårarna rinner för allt :-) Inget allvarligt, jag bara är sån.
Min Hjärt, F, är dock samlad och duktig på att fråga, tuffa frågor som får tuffa svar, men verkligheten är sådan. Det är skönt med dessa proffessionella sköterskor och läkare, de är raka i sina svar. Inga krusiduller eller att vi nånsin behöver gå därifrån och undra om de berättar allt.
Vi blir så trygga vi kan vara i den sits vi befinner oss.
Det är en otroligt tuff och orolig tid vi kommer gå igenom efter att Emil är född, men vi har styrkan av och i varandra. Finns inget som bräcker den. Av allt vi gått och går igenom så har banden och närheten blivit än starkare.
Vi är ett DREAMTEAM!
Jag älskar dig!!

Torsdagen innebar ett besök hos Bm, H, på MVC här i Åkersberga. Vägning av mig (+ 4,5 kg så här långt) samt mätning av magen för första gången :-) Magen ligger över den övre kurvan... "Det brukar göra det första gången vi mäter" sa H som tröst :-) Äsch det är bra, han ska samla på sig lite hull ju. Därför inte jag går upp så mycket :-) Tack Emil :-) som vanligt fick vi också lyssna på Emils lilla hjärta :-) mellan 130-145 slag per minut, lite svårt att få koll på honom för så fort något ska mäta, lyssna eller köra UL på honom så leker han trapetskonstnär! Han är inte stilla en sekund :-) Han (liksom jag) har tröttnat på allas klämmande och tryckande på magen :-) Allt ser bra ut och låter bra. Man kan inte höra att han har ett hjärtfel, därför är det så svårt att upptäcka dessa missbildningar. Därför blir många inte varse det förrän efter ett par dagar när bebis är född. Vi är i det fallet lyckligt lottade, vi vet redan nu, vi har läkarteam och sköterskor beredda att ta emot honom när han kommer ut.

Fredagen innebar ett besök på fostermedicin, KS. De tittar på hela bebisen, mäter och tar fram så mycket siffror det bara går. (Kardiologen tittar bara på hjärtat) Efter mätning av huvud, lårben och diameter på magen konstaterar man att han väger runt 800g, så han är just nu i alla fall, en stadig krabat. På fostermedicin tittar man också på blodflöden i hjärtat, hjärnan och större kärl, men läkaren fick till slut ge upp... "Det är ingen idé, han ligger ju inte stilla" var läkarens kommentar :-) Det gick inte att mäta och fota dessa kärl med UL, hehe Lilla busen!
Nu är det helg (snart slut i och för sig.. söndag idag) Men det var välkommet. Vi har softat, eller jag i alla fall. Min Hjärt har städat och fejjat samt pysslat med lite annat. Jag har lagat lite mat och sedan legat mycket i sängen.
Idag ska vi på kalas, Hjärts systerson fyller år!! :-)

Just det :-) Jag har shoppat loss lite :-) I början av veckan så studerade jag blocket ganska ingående så jag har åkt runt på lite olika ställen och köpt kläder till Emil :-) från storlek 50- 68. Resten får vänta.
Så på onsdag när rörfirman varit här och fixat stoppet i avloppet i tvättstugan så ska jag tvätta, vika och sortera bebiskläder i massor! Så fina kläder, nästan oanvända, en del helt nya med prislapp kvar på. Åminstone inte slitna :-)

Jag återkommer lite senare eller i morgon:-)
Dels med utförligare beskrivning av vad som kommer att ske samt en dagstemalista.
Har förstås kopierat den listan, men lite roligt att få in lite annat än vardagen i bloggen :-)

Tro, hopp och kärlek!

Kortare sammanfattning :-)

2011-01-05T14:37:00.000+01:00

Jag känner mig ganska trött på att "tjöta" om mina bekymmer och uppkomna problem, men som det ser ut så händer det ju saker hela tiden.
Därav det kortare blogguppehållet.
Det blir en kortare sammanfattning och sedan, omstart.
Jag/vi har gjort några resor fram och tillbaka till sjukhuset eftersom jag får ytliga proppar i benen, det i sin tur gör att kärlen blir inflammarade. En del av det har jag skrivit om tidigare.
Diskussioner om blodförtunnande eller inte, stödstrumpor eller inte, kompressionsstrumpor eller inte, inläggning eller inte och sjukskrivning eller inte, blodprover och provsvar.
Den ena läkaren vet inte vad den andra gör och som vanligt har jag hamnat mittemellan om jag ens har blivit tilltalad, om jag ens har synts i den stora massan. Bokade tider som "försvunnit" och en salig RÖRA på vissa av de vårdinrättningar jag besökt.
Mitt i detta står jag.
Jag får själv leta upp vart jag ska, vem jag ska prata med och vem jag ska skälla på.
Jag har själv fått gå fram och tillbaka från det ena livs levande frågetecknet till det andra.
Bilen har gått skytteltrafik mellan Åkersberga och Danderyd.
Tills jag i onsdags em och torsdags morse träffat rätt läkare, två stycken faktiskt.
Min husläkare och min läkare på MVC.
De tillsammans har ringt, mailat och på annat sätt "bråkat" så att jag blir omhändertagen, att nån lyssnar och har det medicinska ansvaret för mig på rätt ställe.
Senast där i måndags då det beslutades att föregående dag, söndagen, skulle vara sista dagen med blodförtunnande. Bra där! Ändå så tänkte jag, "hur ska det gå?" Jag vet ju hur mina ben funkar...
Mycket riktigt..
1½ dag efter "stoppet" så fick jag nästa propp i benet.
Ringde in till avd.
"Du får komma in" Säger den chicka ladyn till mig.
Nej sa jag, det känns som att jag bor på det där sjukhuset. Jag orkar inte.
Hon tittade i min journal. Konstaterar "jaha, det är du" med ett leende.
Hon säger att hon ska be en läkare ringa upp.
Tio minuter senare har jag doktor på tråden.
Det blir blodförtunnande resten av grav och efterföljande 2 månader.
Bra så.
Beslut taget och jag kanske kan slappna av lite.
Sjukskriven januari ut till att börja med (pga bråck i ljumsken också :-) är det inte det så ä'r det det andra )
Men läkaren säger att jag får räkna med att vara hemma resgten av grav också...
Hur ska jag få tiden att gå med psyket i behåll!?

Jul och nyår har varit fantastiskt bra! Underbart faktiskt!
Lugnt, sansat, stämning, tomtebesök och paketutdelning.
God mat och massa mys!
Tack alla inblandade!
Nu ska jag lägga mig och vila en stund innan matlagning.
Handling får bli senare ikväll, måste ju ha hjälp att bära eftersom det momentet är förbjudet.

Skickar en massa kärlek så länge!!

Tisdag kväll och bra början onsdag

2010-12-15T20:10:00.000+01:00

Efter två känslomässigt tuffa dagar i måndag och tisdag så blev det en liten urladdning tisdag kväll.
Ska försöka beskriva läget så gott jag kan.
De allra flesta har ju en försäkring på sitt/sina barn.
Det finns ju även "vänta barn försäkring" i olika slags varianter och olika försäkringsbolag.
Jag beställde redan i början av oktober en sådan försäkring.
Dels från trygg-hansa som jag sedan har valt bort pga sämre villkor, den andra från salus ansvar.
2010-10-05 är aviseringdatumet på denna.
Den gäller tidigast från och med grav vecka 26, (så de 1200 kronorna ska jag snart betala in.) vid "normal graviditet" står det också.
Det betyder om jag förstår det hela rätt att vi som fått diagnos före barnets födelse blir bortknuffade från allt vad försäkringar heter, medan de som får sin diagnos efter födseln har rätt till ersättning?!
Kan det vara så illa?!
Jag har ställt frågan till berörda... Får se om jag får något svar.
Trygg ringde upp för en liten stund sedan.
Eftersom jag anmält försäkringen redan i början av oktober så har vi möjlighet att få ett engångsbelopp om bebis behöver opereras under de första sex månaderna (operation kommer ju att ske under första levnadsveckan), men sen då? Sen är det kört i det bolaget, i alla fall vad gäller medfödda hjärtfel.
Får se vad de andra säger...

Fått ett mail under eftermiddagen också som fick mig på bättre humör :-)
Om jag behöver/måste/bör vara sjukskriven så fungerar det nu!!
Jag har intjänat rätten till en ny sjukskrivningsperiod!! Så jag kommer att få sjukpenning om blir så, annars hade jag fått vara hemma utan betalning. Det vet vi ju alla hur bra det blir...
I och med det mailet kan jag nu ockswå slappna av vad gäller föräldrapenning.
Jag kommer att få betalt när jag är hemma med knytt.
Sen kommer det bli att vi tar ut många dagar med tillfällig föräldrapenning, då barnet är så allvarligt sjukt och kommer kräva sjukhusvård under perioder, så får vi bägge möjlighet att vårda bebis samt att ta hand om varandra.
Jag vet och känner att allt kommer att ordna sig!
Jag är så nyfiken på dig du lill* därinne!
Tiden går ganska snabbt, vi ses snart! :-)
Innan knytt kommer får vi gosa med "chefskusin"!
:-))

Besök på specialistmödravård idag. Egentligen inget speciellt kan jag tycka. Går hellre kvar hos vår underbara H, de andra behöver jag inte. :-)
Fått Fragminsprutor dock. Dessa ska jag ta själv, en gång om dagen, i underhudsfettet på magen. Lite läskigt men det ska nog gå bra. Förhoppningsvis löser eländesproppen upp sig och återvänder ALDRIG.
I morgon är det jobb en stund på dagen, i alla fall halva dagen.
Sedan ska jag träffa barnens faster C. Det var så längesen!
Det blir en lunch i stan (om man nu vågar åka dit)
Men det känns samtidigt, kan det hända mera saker i mitt liv nu?
Så, jag trotsar allt och tänker åka dit och gå tryggt på gatorna.
Nästa steg är väl att man vinner en miljon!
Eller?

:-)

Kram och natti!

Tuffa dagar

2010-12-14T16:10:00.000+01:00

Igår och idag.
Två tuffa dagar, fyllda med kärlek dock, men sååå svårt att känna glädje.
Känner mig mest ledsen och "tryckt".
Jag vet att det är jobbigt för de som är runtomkring mig, men vad ska jag göra??
Det är lätt att le, med munnen.
Men känns inte äkta när inte hjärtat är med.
Vill känna mig glad, hoppfull och full av framtidstro men undrar samtidigt när ska vi få "ro" att "bara" leva?
Inget att grotta ner sig i, finns i alla fall inga bra svar på det.
En dag i taget.
Babysteps.
Då ska det nog gå.
Som alltid.

Vi och vår närmaste framtid

2010-12-13T11:33:00.000+01:00

Ja som man förstår så blir det tufft.
Otroligt tufft.
Vi tar en dag i taget och det kommer att bli än viktigare när lill* är född.
Vi har dock tydliga mål och många delmål, kanske som det ska vara :-)

Lill* är beräknad till 30/4-1/5 någonstans så tiden fram till dess ser ut ungefär så här:
Jag kommer att jobba så länge jag orkar och det verkar fungera i alla fall fram till havandeskapspenningansökan.
Vi ska må så bra vi kan fram tills det är dags för lill*att komma ut.
Dessa bebishjärtoperationer görs bara i Göteborg och Lund och då Karolinska har ett samarbete med Lund är det där vi kommer att förlösas och vänta på operation och sedan intensivvårdsbehandling.
Vi kommer att åka ner till Lund ca 2 veckor före beräknad förlossning och då antingen sättas igång för vaginal förlossning eller planera för kejsarsnitt. Det beror på hur lill* hmhm mår och kan tänkas klara av. Vaginalt är inte till nackdel dock, bara det inte drar ut för mycket på tiden.
När lill* är född får vi förhoppningsvis gosa en liten stund, 10-15min, innan hmhm tas om hand för övervakning och droppsättning för att hålla ductus öppen. (lurar kroppen att tro den är i fosterstadiet ff)
Läget ska stabiliseras och det planeras för operation under de första levnadsdagarna.
Under de dagarna, innan op, får vi vara med vår lill* pärla hur mycket vi vill, troligen nedsövd och i respirator för att lilla hjärtat ska hålla jämn takt och inte tröttas ut, men ändå :-)
Detta är steg 1, första stora op.
Det är 4 månader dit.
Fram tills dess ska vi först fira jul, ja det ska vi. Med storson, mellanson och lillson, Hjärts syskon och Hjärteföräldrar, lilla pärlan och F´s systers lilla hjärta (som också ligger i sin mammas mage!) En mysjul ska vi ha. Vill hinna träffa min pappa med familj också!
Sedan ska vi mellan alla läkarbesök, undersökningar, ultraljud och provtagningar njuta av att vänta barn. Det är mysigt!
Väntan och längtan att få hålla detta lilla knyte är enorm!
F´s syster kommer att få sin lill* dryga månaden före enl beräkningar, så vi får gosa lite där så länge, hehe! :-)
Lycka och kärlek till er!

Idag hade jag tänkt åka förbi mitt jobb, men jag vet inte om jag orkar det längre.
Faktiskt ingen lust, ingen ork.
En del tårar har trillat ganska skönt dock, trots att jag är trött på detta eviga skvalande från ögonen.
I morgon är det MVC och underbara BM H.
Onsdag är det spcialistmödravården i danderyd.
På torsdag ska jag försöka jobba hade jag tänkt.

Nu ska jag skutta in i duschen, kanske att planerna ändras efter det :-)

Hej hopp!

HLHS fakta

2010-12-13T11:08:00.003+01:00

Hypoplastiskt Vänsterkammarsyndrom
Vänster kammare är mycket liten och både aorta och mitralisklaffarna är antingen mycket små, förtjockade eller helt blockerade. Barnet är i fara under de första dagarna i livet då ductus kommer att sluta sig och när det väl är gjort kommer barnet dö eftersom det då inte kan pumpa ut syresatt blod till kroppen.

I Sverige föds mellan 10 och 15 barn årligen med detta syndrom. Fram till mitten av 90-talet behandlades dessa barn inte alls här i europa utan man lät barnet dö utan traumatiska upplevelser. Sedan mitten på 1980 har man i USA utvecklat en trestegsmetod för att behandla vänsterkammarsyndrom (HLHS). Den första operationen görs under nyföddhetstiden, den andra vid 6 månader och den sista vid 1½års ålder. Vid olika centra varierar överlevnadsgraden för barn som genomgår denna trestegsoperation. Vissa ställen visar goda resultat på upp till 90% överlevnad. Metoden är så pass ny att inga heltäckande studier på långtidsöverlevnad kunnat göras.

/Kopierat från barnsidan.se

HLHS, snart har en vecka gått

2010-12-13T09:30:00.001+01:00

Svårt att veta var jag ska börja.
Om jag ska ha en chans att om några månader att förstå något av det jag skrivit, så är det väl bäst att börja från början.
Även för er nära och kära som ännu inte vet eller fått veta allt.
Det har varit kaos, minst sagt.

Allt jag skriver här blir i stora drag, kan komma att ändras, kan till och med vara något som är i fel ordning.
Men det är som det är.

Måndagen det 6 december:

Hjärt hade tagit ledigt hela dagen för vårt ultraljud så han var hemma med mig som var sjukskriven på grund av mina tremboflebiter (?) (ytliga "proppar", kärlinflammation) i benet som inte vill ge vika.
Vi parkerade bilen i Danderyd och tog tunnelbanan in, i relativt god tid :-)
Vi var lite nervösa men såg med spänning fram emot vårt rutinultraljud, äntligen skulle vi få se vår lilla pärla!
Medan vi väntade på vår tid så shoppade vi lite julklappar. Humöret på topp och kärleken flödade!
13,00 så blev det då vår tur!
Hjärtat slog volter och det pirrade ända ner i tårna :-)
Barnmorskan som utförde ultraljudet gick igenom bebisen, allt såg bra ut!
Bebisen var en livlig liten krabat, så hon skulle återkomma till hjärtat, hon "såg inte så bra".
När hon åter tittat på hjärtat och konstatera att det ser inte riktigt ut som det ska så vill hon att en annan barnmorska ska titta på hjärtat. Så sker.
Våran puls, vår oro stiger ikapp med att sekunderna tickar.
Inte heller hon kan se att hjärtats vänstersida fungerar som det ska.
Med denna overklighet bokar hon in oss på ett läkarbesök ett par timmar senare.
Ett par timmar....
Timmar av ovisshet, maktlöshet, tårar som rinner i strid ström.
Vi går till ett café, försöker att äta en smörgås i denna overkliga miljö.
Folk skrattar, tjoar och tjimmar medan våra tårar rinner.
Livet fortsätter som om ingenting har hänt.
Det var som att vänta på sin egen avrättning kan jag tänka, fast att man är oskyldig.
Vi älskar ju detta barn!
Pärlan har funnits med oss och vi har känt kärlek till detta mirakel i snart 20 veckor.
Läkaren kommer.
Undersöker.
Han konstaterar efter 10 minuters tystnad och undersökande att "det är ett allvarligt hjärtfel", på våra frågar om vad det innebär för bebisen och alla andra frågor vi har så kontrar han med att säga "Jag säger ingenting mera. Jag faxar en remiss till Astrid Lindgren och en hjärtspecialist där. Ni får nog komma dit denna vecka"
Denna vecka?
Herregud... Ska vi vänta ännu längre?
Vad är fel?
Varför säger han inget?
Kommer inte detta att gå bra?
Varför?
Räcker det inte nu...?
Frågorna är så många, men alla utan svar.
Med varje tår som föll fanns en fråga, en undran och en otrolig längtan efter detta barn.

Vi tog oss hem. Hur vet jag egentligen inte. Vi sa inte ett ord till varandra på vägen hem, orkade inte. Klarade inte det.
Samma resa tillbaka som dit, men olika liv.
Barnen kom till oss på måndagen. Vi pratade direkt med de om vad som hänt och om det lilla vi visste. Hjärt handlade McD till middag, så långt räckte vår ork.
Detta var som ett vacuum. Vi bet ihop för att klara oss igenom kvällen.
Pärlan rör ju på sig därinne så det är svårt att förstå att det är något allvarligt som försiggår.

Tisdag 7 december:

Jag ringer direkt på morgonen till ALB för att kolla om remissen kommit dit. Säger att vi klarar inte av att gå hemma och vänta, vi fungerar inte. Vi måste få en tid.
Hon säger att kollega ska återkomma till mig under dagen för att boka.
Vi har sedan tidigare en inbokad tid hos MVC läkare för diskussion ang mina provsvar. Jag och Hjärt går dit. Jag visar upp mitt ben som hon tycker kräver åtgärd. Hon läser journal från UL och frågar oss hur vi tänkt göra, om vi tänker gå vidare med graviditeten...
Vaddå?!
Då inser jag.. Då först tar jag in att pärlan kanske inte klarar det här.
Jag känner hur arg jag blir, ja arg, Varför ska hon lägga sig i och uttrycka något som ingen annan hitills har gjort?! Hon har fel! (Detta trots att barnmorskan 30 min tidigare uttryckt samma enligt Hjärt, jag tog inte in det, öronen stängdes av eller åtminstone var inte hjärnan mottaglig),
Läkaren sjukskrev mig december månad ut. "Krisreaktion" vidare utredning ang resultat av ultraljud samt med anledning av mitt ben.
ALB ringde vi fick en tid onsdag morgon 08:15.
Tisdag, en katastrofdag.
Vi klarade 10 minuter i taget utan att bryta samman.
Det räckte med en tanke, en textrad i en låt, en blick på varandra eller bara en spark från pärlan i magen för att bryta samman totalt.
Vad vi åt eller hur kvällen förlöpte har jag inget minne av.

Onsdag 8 december:

Vi åker hemifrån strax före 06:00, för att inte hamna i köer och komma för sent.
Hjärt mår dåligt på alla sätt och vis så också jag, inte bara psykiskt.
Pressen och den psykiska stressen sätter fysiska spår.
Vi mår fysiskt dåligt, som influensa ungefär.
Vi hoppas få någon form av svar.
Vi träffar "vår", pärlans, hjärtspecialist och forskare, på fosterkardiologen ALB.
Han har jobbat med detta i över 20 år, han är lugn, korrekt, saklig och ger oss den informationen (tillsammans med en sköterska,Linda, som vi kommer att träffa ofta.) som vi saknat i två dagar.
Medan tårana rinner och medan han undersöker med ultraljud, pratar han med oss och informerar så gott det går. Vi kommer att komma behöva den här informationen många gånger, hjärnan är liksom "full". Den stänger ner.
Diagnosen är HLHS (Hypoplastic Left Heart Syndrom) Enkammarhjärta.
Vänster sida, kammare och förmak, av pärlans hjärta fungerar inte.
Detta innebär att så länbge bebisen är i magen och syresätts via navelsträngen mår den bra.
När den föds och "Ductus" stängs efter ca några timmar- 2 dagar så dör bebisen av syrebrist om man inte opererar.
Så direkt när bebisen föds sätter man övervakning och ett dropp som ska hålla "ductus" öppen.
Bebisen opereras vanligen första gången efter några dagar, i alla fall under första levnadsveckan.
Läkaren fortsätter informera.
"Det är ett allvarligt hjärtfel, stora risker med operationen, i så små hjärtan. (blodkärlen de jobbar med e ju mm stora) Stor påfrestning för ett så litet barn. Många väljer att avbryta graviditeten, Barnen mår inte alltid bra efter operationen, biverkningar. följder och påföljande minst två operationer, kommande hjärttransplantation osv osv osv." Informtionen tycktes aldrig ta slut.
Vi fick en ny tid till fostermedicin på torsdagen där ny undersökning av resten av barnet skulle göras.
Tills i morgon ska vi ta någon form av ställning hur vi vill gå vidare.
Nu förstår jag varför läkaren i måndags inte ville säga något mera, eller varför BM och läkaren på MVC sa som de gjorde.
Tårarna rann i strida strömmar resten av dagen.
Vi var slut. Utpumpade. Fysiskt och psykiskt.
Underbar personal på ALB och fosterkardiologen dock!
Jag sökte min vana trogen på allt jag kunde hitta på internet.
Google är bra.
Sökte och läste.
Sög åt mig varenda litet halmstrå.
När jag/vi läst privata bloggar och sett foton på dessa barn, sett foton på tonåringar i USA (som var bland de första som op med denna metod) och sett att man kan överleva, man kan må ganska bra, även om man inte orkar lika mycket som alla andra, så kände vi att vi verkligen hade en plattform för vårt beslut.
Klart vi ska fortsätta göra allt för Pärlan!! Att avbryta var aldrig aktuellt.
Det är våran lilla Pärla, som vi älskar än mer nu (hur nu det går till)!
Onsdagen tog också slut på något sätt.
Det var "skönt" att få en diagnos, att veta och känna att vi gör rätt och riktigt, för oss.
Det kommer att bli en oerhört tuff resa, med mycket oro, många operationer, kanske komplikationer.
Men är det någongång man ska finnas extra för sitt barn så är det väl då!?
Jag har dock full respekt och förståelse för de som väljer att avbryta.
Men för oss så är det "så länge det finns liv finns det hopp"

Det första man tänker på när man vaknar och det sista man tänker på när man av utmattning och tårar till slut somnar.
Pärlan.

Torsdag 9 december:

Fostermedicin.
Ingen av oss visste egentligen vad vi skulle göra idag.
Jag kände mest att det räcker med ultraljud nu. Jag vill inte att de tittar mera nu. Hur trasigt kan ett litet hjärta bli liksom.
Ännu en underbar läkare fick vi förmånen att möta.
Allt annat ser bra ut på vår lilla pärla. Alla organ finns på plats, tio fingrar, tio tår, två ögon, två öron en näsa och en mun.
Vi är säkra på att vi tagit rätt beslut för oss, trots att vi inte ens diskuterat något annat.
Nu vet vi vårt mål, vad vi ska kämpa för.
Vi var nära varandra innan.
Detta har, om möjligt, fört oss ännu närmare varandra.
Vi fick prata med en kontaktsköterksa samt säga hej till en kurator som vi får använda oss av.
Känns inte aktuellt just nu.
Vi har pratat så mycket med varandra och om vad och ur vi känner. Hur vi mår. Så vi väntar med kurator.
Min känsla att veta vem som bor i min mage har sedan igår växt sig starkare och starkare.
Från att inte alls vilja veta förrän vid förlossingen till att vilja veta, jättemycket. :-)
Det blir mera personligt. Jag vill veta vem vi ska peppa och stötta först fram till förlossning och sedan den tuffa hårda efterföljande tiden.
Jag vill också veta ifall att det inte går bra... Jag vill känna att vi har en persnolig relation redan nu. Jag vill hinna med att bygga upp. Hjärt var tveksam. Jag respekterar det och det var helt upp till honom att avgöra.
Ville han inte så tar vi inte reda på det, vill han också så frågar vi läkaren.
Så blev det.
Vi vet vem som bor i min mage! :-)
Vår lilla pärla! Vårt lilla knytt*!
Så mycket lättare det blev att prata med den lill* :-)

På vägen hem bestämde vi oss för att inte ligga i sängen när barnen kom från skolan.
Vi har mer eller mindre bott i sängen sedan i måndags. Nu får det räcka. Tillbaka till lite verklighet.
Så när första barnet kom från skolan så flög vi upp ur sängen!
Kändes bra!
Vi har tagit vårt beslut och kämpar mot vårt mål.
Vilken skillnad det blev för oss alla!

Vi har fått ytterligare en tid till fosterkardiologen i morgon fredag, 09:00
Vad ska vi göra då tro??

Fredag 10 december:

Fosterkardiologen 09:00.
Pärlans läkare lugn och metodisk som förra gången. Ingen lägger någon värdering i vårt beslut utan stöttar och gör det allra bästa oavsett vilket beslut vi tagit. Det känns bra!
Han tyckte det var bra att vi nu vet vem som bor i magen, han nämnde bebis med namn och allt blev så mycket verkligare. Bebis har i alla fall en fördel i samband med op, det är att aortan är lite kraftigare än det "normalt" är hos dessa barn. Blir lite "lättare" att pyssla ihop kärlen och få ett flöde.
Det är bra!

Vi är för övrigt i vecka 20 nu, fredagen är 19+5.
Halvtid!

Detta var en vecka som i vårt liv varit den svåraste.
Overkligt.
Otroligt tufft och jobbigt på alla sätt.

Ett otroligt STORT TACK för stöd, kramar, sms och telefonsamtal av nära och kära. Utan er hade det varit svårt att genomleva denna vecka.

Mera info kommer om både pärlan, hjärtfelet och hur den närmaste tiden ser ut för pärlan och vår familj!

Kärlek till er alla!

Jag kan ju inte annat än att undra...

2010-12-12T17:48:00.001+01:00

GUD OCH ÄNGELN

I år kommer nästan 100 000 kvinnor bli mammor till ett handikappade barn. Har du aldrig undrat över hur mammorna till handikappade barn blir utvalda?

Jag ser på något sätt Gud sväva över jorden, väljer sina instrument med noggranhet och medvetenhet.

Medan han observerar ger han sina änglar instruktioner att skriva i en stor dagbok.

Gud ger ängeln ett namn och ler "Ge henne ett handikappat barn".

Ängeln blir nyfiken "Varför just henne Gud? Hon är så lycklig".
´
"Precis", ler Gud. "Kan jag ge ett handikappat barn till någon som inte kan skratta? Det vore grymt".

"Men har hon tålamod?" frågar ängeln.

"Jag vill inte att hon ska ha för mycket tålamod för då kan drunka i en sjö av självömkan och vanmakt. När väl chocken och misstron lagt sig kommer hon ta itu med det. Jag har tittat på henne idag. Hon har rätt känsla för sig själv och en självständighet som är ovanlig och som så väl behövs hos en mamma. Du förstår, barnet som jag ger henne kommer att leva i en egen värld. Hon måste hjälpa honom att leva i hennes värld och det kommer inte att bli lätt".

"Men Herre, jag tror inte ens att hon tror på dig".

Gud ler. "Det spelar ingen roll, det kan jag ordna. Hon är perfekt. Hon är tillräckligt självisk".

Ängeln flämtar, "Självisk? Är det en dygd ?"

Gud nickar. "Om hon inte kan skiljas från sitt barn ibland kommer hon inte överleva".

Ja. Här är en kvinna som kommer välsingas med ett barn som inte är perfekt. Hon vet inte om det än men ska avundas. Hon kommer aldrig att betrakta ett steg som vanligt. När hennes barn säger "mamma" för första gången så har hon ett mirakel och hon kommer att veta det. När hon beskriver ett träd, en solnedgång för sitt handikappade barn, kommer hon vara en av de få som någonsin kommer få se mina verk.

"Jag ska ge henne kraften att se det jag ser...okunskap, grymhet, fördomar och ge henne styrkan att stå över detta. Hon kommer aldrig att vara ensam, jag kommer stå vid hennes sida varje minut, varje dag i hennes liv, lika säkert som att hon står här nu vid min sida".

"Och hur blir det med en skyddsängel?" frågade ängeln.

Gud ler "En spegel kommer att vara tillräckligt".

/lånad från Lisas och Daniels Hjärtebarnsblogg

2010-12-05T15:34:00.000+01:00

Ett foto från insidan av mitt knä....

Kanske inte syns så väl men det känns

Big ben

2010-12-05T11:23:00.000+01:00

Jaaa benet fortsätter att trilskas med mig.
Det var skönt att veta att det inte var någotn djupliggande propp, det känns som huvudsaken, de e ju farliga.
Men värken som var i benet i går kväll och inatt är inte nådig. Lite bättre i detta nu, hoppas att det håler i sig. Risken är dock at när ag använt benet under dagen att det sväller upp och gör ont på kvällen. Så nu gör jag ingenting annat (i stort sett) än att sitta med benet ganska högt, detta för att minska blodbelastningen i benet smat hjälpa blodet tillbaka till hjärtat.
Blir det inte bättre tills ikväll får jag ringa in och höra vad man ska göra, orkar faktiskt inte med detta. Det gör galet ont!
Ni som känner mig vet att jag inte brukar klaga, jag har ganska hög smärttröskel.
Kanske hemma från min ½-dag på jobbet till och med. Kanske ska se till att få igång benet ordenlgit först. Röra sig, gå, är bra det hjäper blodcirkulationen, men stenhårt golv, bara gå coh stå samt bära tungt är inte gynnsamt för mig nu.
Vad ska jag göra då? Jaaa.. Vi får se...

I morgon är en mycket speciell dag, på flera sätt.
För det första ska vi äntligen på vårt rutinultraljud för att se den lill*
och för att få ett mera "exakt" datum för bf, sen vet vi ju alla att de kommer när de kommer.
Jag har dessutom ganska exakt info som jag går efter och bebisar utvecklas också de olika snabbt, även i magen, även om det inte är så stor skillnad bebisar emellan. Vi får se vad de ger oss för datum.

För det andra är det mammas födelsedag.
Hon skulle ha blivit 62 år om hon hade fått leva.
En dag som alltid, under alla år, burit med sig kluvna känslor, kanske lite extra i morgon. Glädje över bebis och ultraljud, sorg över att jag inte får dela den här känslan med min mamma.
Hur konstigt det än är så påverkas hela mitt JAG av mammas födelsedag, hennes dödsdag osv. Vare sig jag vill eller inte. Det kan delvis vara därför jag har svårt att osva, känner mig låg, propp i benet (som tenderar att dyka upp när det blir för mycket runtomkring och i mig), gråter för många saker osv osv.
Det går över jag vet, men jag känner mig så ämlig dessa dagar.

Nu ska jag lägga mig en stund och bara ha slapparsöndag :-)

Ta vara på tiden med varandra, lev i nuet och uppskatta det du har och låt de personerna få veta det.

Massvis md kärlek!

Skilda åsikter, men här är min

2010-12-05T10:38:00.003+01:00

Säga vad man vill om hur han ser ut, och drogaffärer och dylikt...
(Vem har inte ett eller annat skelett i garderoben?!)
Men han till och med knäpper The King på näsan....

Seg, stark och envis

2010-12-03T15:35:00.000+01:00

Jo absolut!
Men nu är jag slut..
Känner mig bara allmänt värdelös, trött, orkeslös och nollad på nåt sätt.
Ointressant på alla plan helt enkelt.
Ledsen bara, usch vill att "det ska gå över" nu

Hemma igen!

2010-12-03T12:41:00.000+01:00

Hemma igen strax före tolv.
Som vanligt (som tur är) är det ytliga proppar men tyvärr finns då heller inget att göra åt dessa.
Nu vet vi i alla fall.
Bebis verkar må bra och inte störd av min dåliga sömnrytm och allt annat som försiggår runt omkring mig. Det sprattlar och har sig därinne. Nu har jag prcis stigit upp ur ett varmt varmt bad, ligger och slappar i sängen.
Blev helt slut av detta äventyr plus sömnbristen förstås.
Ont i benet och skallen, bäst att vila en stund.
Återkommer sen.

Några timmar senare...

2010-12-03T07:47:00.001+01:00

några samtal senare... pratat med vårdguiden och danderyd. de ville att det skulle kollas upp så därför liggert jag just nu på danderyd gyn akut, detta eftersom vi gått så pass långt. väntar på provsvar samt läkarkoll. måste ha mobil avstängd. återkommer när jag kan och vet mera. kramar

Liten sovmorgon

2010-12-03T05:02:00.000+01:00

Mmm sov en kvart extra i alla fall, såååååå trött.
När jag insåg att jag måste gå upp var det bara att ställa sig upp.
Tyckte att jag var öm i vänster ben så tänkte ag skulle kolla om jag hade blåmärke.
När jag ställer mig upp är det som att någon försöker amputera benet, går ej att ens stödja på.
Välbekant känsla...
När det är lite mycket så kommer de! Det var längesen sist (några år sedan det var en ordentlig en), tyder på att jag har mått ganska bra tror jag.
En såna däringa blodpropp i knänivå, på insidan av knät liksom.
Vant mig lite med smärtan nu, det är svullet och rött.
Jag ska dricka upp mitt te, skjutsa mina arbetskamrater till jobbet som utlovat, (kan inte ställa in 35 min innan upphämtning,) sen åker jag hem och går på lättakuten.
Aj aj aj..
Hoppas bara att det inte är något som påverkar pärlan :-(

Återkommer med vad som händer...

2010-12-02

2010-12-02T23:19:00.000+01:00

Jaaa... Halv tolv och miss i nassa, igen..
Dags att kliva upp om 4½ timme.
Fantastiskt hopplöst det här.

Ultraljud på måndag.
Läkarbesök på tisdag, mer än ett ärende som ska avhandlas.
Ev ett inbokat husläkarbesök på torsdag, vi får se hur tisdagen slutar.
Trött...
Ont, ont.. I ben och fötter...
Längtar efter barnen.
Ledsen.

I morgon fredag, äntligen!
Ledig helg!
Sova

I give up

2010-11-30T23:43:00.000+01:00

"Sköt dig själv och skit i andra"
Ja man kanske ska bli mer åt det hållet, på det sättet kanske man slipper en del problem?

För ovanlighetens skull är jag vaken :-)
Det är ju i alla fall 4½ timme tills det är dags att gå upp!
Nu börjar det lagom kurra i magen tillsammans med en Pärla som har high life därinne.
Måste vara världens workout pass!
Nu skulle Hjärt varit här med sin hand på magen...

Kryssplanering på G!
Det vore väl kul!?
Hakar du på?

Busy tuesday!

2010-11-30T20:24:00.000+01:00

Inte gjort mycket eller i alla fall inte det jag hade tänkt göra, åtminstone inte allt av det.. :-)

Har gjort en del annat dock :-)

I morse insåg jag att min ryggsäck blir lite lättare vartefter tiden går. Ytterligare lite idag. Skriver skriver och skriver en och annan tår och lättare ångest. Egentligen många års ångest som jag kunnat släppa lite på idag.

Kanske inte alltid på bästa sätt, men nu är just det gjort.

Efter mångårig terapi kan man tycka att säcken skulle vara tom.... Min terpaeut som jag hade då gav mig nästan diplom i att medvetet eller omedvetet undvika det som var jobbigt (anledningen till varför jag var där egentligen...) Så nä, säcken var och är inte tom.

Jag vet också, egentligen, att det inte är ensamheten i sig som är jobbig, utan ensamheten med mig själv.

Därför tog jag tag i en del i morse, en del av bakgrunden, en ganska betydande del av mitt liv.

På en gång. Tjuren vid hornen så att säga.

När det blev runt lunchtid hoppade jag mig in i duschen, ner till centrum för att ta lite nya prover inför läkarbesök om en vecka. Sen bar det i väg till Arninge för lunch och fika.

Hela tiden med morgonens skrivande i tankarna, tur jag är kvinna och kan göra flera saker samtidigt. :-)

15:30 hämtade jag upp storson vid skolan, han övningskörde hem, eller först till OPEL verkstaden..

Mmm gissa vad!?

Jag och bilar..Det verkar vara något jag utsöndrar eller så är det någon som försöker testa mitt tålamod just vad gäller motorfordon, för det är tamejsjutton fel på alla mina bilar oavsett om de är gamla, bättre beggade eller nya! Det visade sig att "Inspection" (service!) lampan lyste för 1-års service redan nu för att bilen var säljklar i december -09. Han släckte servicelampan och bad mig komma ihåg att serva bilen i augusti -11......

Ut med hunden för att sedan åter ut i bilen för övningskörning till "det stora blå huset", storson skulle jobba.

Jag körde tillbaka till Åkersberga för att möta upp smulan i centrum för en, gissa vad?

Nu är jag hemma, dags att varva ner.

Ska försöka fokusera på de tre arbetsdagar som är kvar denna vecka.

Just nu känner jag mig dock ämlig.

Ont i de tunga benen, sväller upp en del på dagarna, redan.... Hur ska det sluta?

Åderbråcken har blivit massa massa fler och värre, de gör ont, kliar och gör att benen ser helt deformerade ut. När det här är klart, och jag hoppas hoppas hoppas får ut lite pengar från min sjuk och olycksfallsförsäkring ska jag fixa mina ben en gång för alla, förhoppningsvis.

Vägrar faktiskt att se ut så här :-*(

Ja, jag kanske är lite pryd, men då får det vara så.

Klippning har jag bokat till i morgon em :-) Allt det andra jag skulle göra men inte gjort, so what?

I morgon är en annan dag.

Kärlek!

2010-11-30

2010-11-30T07:43:00.000+01:00

Tisdag och ledig idag!
Fantastiskt!
Lillson åkte till sin pappa igår så jag har inte ens honom att ta hand om.
Hjärt har åkt för sin två dagars utbildning :-( Kul för honom förstås, men det är tungt.
Förstår inte vad all min separationsångest kommer ifrån. Känns hela tiden som det är "sista gången" måste skärpa till mig.
Ibland hänger det dock ihop med annat än just separationsångest, en kombination av flera saker.
Jag ska försöka njuta av min lediga dag hursom helst. Bokar upp mig upp över öronen nu så jag slipper tänka och fundera så mycket.
Så jag har "ringt en vän", använt mig av en livlina och har nu 50/50 kvar.
Ska hänga på låset hos min frisör klockan tio, ska till Täby och lämna in min idiottelefon som bara funkar när den själv vill, det blir nog en fika i Täby också, sedan till Arninge och fika (!) med en vän, i eftermiddag övningsköra med storson och sedan fika med en annan vän i Åkersberga. (JA, jag har faktiskt mer än en vän! )
Ikväll tänkte jag färga håret, lägga ansiktmask, äta god mat och softa framför tv tills jag utpumpad kommer att somna. (önsketänk!?) I vanliga fall i såna häringa scenarion så är jag klarvaken hela natten och ligger och lyssnar och tänker. För mycket.
Så nu är klockan halv åtta, drygt. Kanske dags att sätta lite fart :-)

Vad ska du göra idag?
Jag har säkert en stund över om du vill hitta på något!

Har du märkt att det är grymt kallt ute!?
Till och med hunden tvärnitade utanför ytterdörren, haha såg roligt ut!

Kramar till den som vill!

Snorpis

2010-11-29 Känsliga bloggföljare varnas! :-)

2010-11-29T14:47:00.000+01:00

Utlovad bild på Pärlan!

Vecka 17+5 (vecka 18)

Snö och massor med kallt

2010-11-29T14:44:00.000+01:00

Gah!
Vintern i all sin prakt... Men måste det vara så förbenat kallt?!
Tar på mig värsta eskimåjackan, mössa, vantar och halsduk. På benen, jeans.....
Brrrrr!!!!
Knölar på mig och tränger in mig i termobyxor anpassade för en "normal" figur, dvs de sitter numera på halvsvaj på mig.. Lite varmare blev det dock.
Har jobbat hela helgen och träffat på lite trevligt folk. Alltid lite trevligare vid "storhelger", det var ju faktiskt första advent!! Folk blir lite gladare och trevligare då :-)
Såna häringa helger är ganska roligt att jobba :-)
Dessvärre har min lillson varit magsjuk.. Det började i lördags eftermiddag när Hjärt hämtat upp honom (efter sitt jobb) hos pappan. Innan kvällen var slut hade han kräkts en fem sex gånger. Därtill magkramper.
Stackaren.
Söndagen började bra (jag jobbade), han åt lite frukost och pysslade med Hjärt.
De handlade och Hjärt bakade en fantastiskt god saffranskaka och lillson gjorde havrebollar och de planerade middag.
När jag kom hem gick de ut och åkte lite snowracer (lillson var tveksam han mådde lite illa) medan jag gcik prommis med hunden. Sedan åt vi en fantastiskt god middag, helstekt entrecote och potatisgratäng. Tack Hjärt!
Efter maten var det färdigt igen för lillson. Fick inte behålla något...
Han kräktes flera gånger under kvällen och fick inte ens behålla en tesked vatten och ont i magen.
Natten mellan söndag och måndag kom han in till oss flera gånger nästan dubbelvikt på grund av smärtan i magen men till slut somnade han. När min klocka ringde för att gå till jobbet (hade tänkt jobba ett par timmar i alla fall från sex till åtta kanske) så var även lillson vaken. Började söndagmorgonen med att "dricka" nägra teskedar vatten som kom i retur lika snabbt.
Jag insåg att jag blir hemma från jobbet hela dagen idag. Vågar inte lämna honom ensam när han inte fått i sig vätska på så länge. Man blir så matt och konstig.
Pratade med Astrid Lindgrens barnakut (på en företagssjuksyrras inrådan) som tyckte jag skulle ta honom till läkare inom några timmar om han fortfarande inte fick behålla någon vätska och varit på toaletten, tilltog värken i magen, eller om det tillkom feber var det direkt till barnakuten.
Tror bacillerna blev lite skrämda för efter det vände det.
Nu har han både ätit och druckit och verkar få behålla det, men så var det å andra sidan igår också, tills kvällen kom... Håller tummarna nu.
Det blir en lugn eftermiddag och kväll känner jag.
Jag ska lägga mig en stund eftersom det inte blev så mycket sova i natt.
I morgon tisdag, till på onsdag, är Hjärt borta på utbildning, så det blir väl ingen sömn natten mellan tisdag och onsdag heller. Inga barn är hemma heller så det blir extra svårt....
Usch...
Undrar hur jag kunde bo själv förut?! Var det kanske därför jag hade förskäraren under huvudkudden då?!
Jag och en hund som är rädd för allt och skäller för minsta lilla. Ingen vakthund där inte. Snarare tvärsom.
Hon skrämmer upp mig mer.
Ja jag är ensamrädd, mörkrädd och blir alldeles skvattig!
Men det löser sig nog. Ledig i helgen så jag får sova då! :-)
Äh, det är lugnt!
Jag ska bara mysa, med varmt bad (utan bubbel!) och tända ljus, äta något gott och bara vara.

Nu är det 25 dagar kvar till julafton!
Hur ser önskelistan ut?!
:-)
Låt höra!!

Pärlan!

2010-11-24T09:02:00.001+01:00

Bebisen

I vecka 18 är din bebis 13 till 14 cm lång från huvud till stjärt och tack vare de nu ökande fettdepåerna väger den omkring 230 gram. Den hitintills snabba tillväxten kommer nu att sakta ned något till ett något lugnare tempo.

Det finns fortfarande plats i livmodern och din bebis kommer att vara aktiv under perioder då den kan sparka eller till och med göra kullerbyttor! Runt den här tiden blir kan bebisen också börja känna av alltmer intryck från världen utanför magen och gör sin närvaro känd genom sparkar och slag. Benen genom vilka ljuden passerar till innerörat har förkalkats och hårdnat, och de nervbanor som tar emot och processar signaler från hörselcellerna utvecklas, vilket innebär att bebisen nu kan höra.

Allteftersom graviditeten fortlöper kommer bebisen att vänja sig vid återkommande ljud, så som dina hjärtslag, röster, blodet som strömmar genom navelsträngen och andra vardagliga ljud. Den kan också bli skrämd av höga, plötsliga ljud.

Du

Livmodern har fortsatt att växa upp i din mage. Om du mäter så kan du känna den ungefär på två fingrars bredd under naveln. Din livmoder är vid det här laget ungefär lika stor som en Nätmelon.

Även om viktuppgången varierar från kvinna till kvinna så ligger den genomsnittliga viktökningen i vecka 18 på mellan 4,5 och 6 kilo (använd gärna vårt viktverktyg för att hålla reda på din viktökning).

Vid det här stadiet i utvecklingen kan också eventuella defekter och missbildningar i hjärtat upptäckas vid en ultraljudsundersökning.

Text lånad från blimamma.se

2010-11-20 och Mrs Frankenstein

2010-11-21T23:46:00.000+01:00

Vi har haft en fantastisk helg på Hjärts föräldrars land, tillsammans med Hjärteföräldrarna förstås! :-)

Eftermiddagen och kvällen har varit lite småkämpig dock... (Ska kliva upp om 4½ timme...)

Hjärt vilade och själv tillbringade jag någon timme i varmt bad och tända ljus.
Avslappnande, men inte enbart vila.
Tidigare graviditeter har jag mått så otroligt bra, rakt igenom egentligen, men med denna graviditet så löper hormonerna amok, helst flera gånger per dag.
Denna eftermiddag har jag bara varit så trött och ledsen över hur jag ser ut, kanske i kombination med annat (Kanske alla kan vara ibland, men ändå)
Jag är trött på att se mig i spegeln, ärrad och "vanställd", inte "normal".
Nu värre än nånsin, då den stackaren som finns kvar har växt till dubbel storlek och kontrasten blir ännu större.
Benen och åderbråcken håller redan nu på att ytterligare förändra formen på mina ben och kanske någon mer stans.. Sååå onödigt...
Varför kan inte jag bara få vara "normal"?
Bara få vara söt snäll och vacker?
Kan inte låta bli att, åtminstone för ett ögonblick, tycka lite synd om mig själv.
Mrs Frankenstein, också med ett gott hjärta.

Jo, jag lever!
Och JO jag är tacksam!
Men ändå....

Tycka synd om mig själv?
Ja, låt mig bara få göra det idag då.

Pärlan!

2010-11-13T12:35:00.000+01:00

Ungefär så här ser Pärlan ut nu i vecka 16!

Fostret mäter cirka 16 centimeter och väger omkring 100 gram. Fingernaglar har bildats och fostret kan rynka pannan, röra ögonen och svälja. Fostret kan även ta tag i navelsträngen och börja undersöka det vattenfyllda rummet som det befinner sig i. Det omges av ungefär 300 milliliter vatten som byts ut flera gånger per dygn vilket behövs eftersom fostret kissar ungefär med 45 minuters mellanrum. Vattnet fungerar även som stötdämpare.
Redan nu har barnet troligtvis utvecklat sitt smaksinne. Barnet kan höra och rycker till om något plötsligt ljud uppträder nära magen. Ljudnivån inne i magen är annars ungefär lika hög som när man står på en trafikerad gata i staden eftersom alla ljud i mammans kropp förstärks i fostervattnet.

Bebismagen kanske kommer på foto sen också :-), för er som fortfarande vill se förstås :-)
Vill man inte se, så får man helt enkel hoppa över de inläggen. :-)

2010-11-13, Lördag

2010-11-13T11:42:00.000+01:00

Jag som hade tänkt jobba idag.
Under nästan vilka omständigheter som helst faktiskt, lite snuva och lite huvudvärk funkar att jobba med.
Kvällen kom, så också natten och där låg jag...
När klockan var 02:45, och det var 1½ timme kvar tills jag skulle gå upp insåg jag att detta kommer inte att funka.
Så för säkerhets skull så somnade jag en liten stund, bara för att vakna igen, 04:05, och inte kunna somna om.
Vad är det som händer?!
Gick upp och åt en macka och drack en kopp grönt te. Skickade ett sms till min "res" och arbetskamrat att han får ta sig till jobbet på annat sätt för jag kommer inte idag heller.
La mig på soffan för att om möjligt försöka vila lite, strax efter 05:00.
Vaknade igen o5:50, igen.
Konstiga drömmar och hade det funnits en "ogilla knapp" så hade jag tryckt på den många gånger om.
Sov ca 45 min i stöten tills jag klockan åtta med tår i ögat insåg att det är lika bra att gå upp så jag inte kvaddar kommande natt också.. Promenad med Olivia klockan 08:00 och sedan softa ii sängen till klockan var 10. Sitter här med en kaffe nu och försöker komma på vad som händer.
Är det stressat inombords eller vad beror det på?
Så nu ska jag sätta mig och göra ingenting, jag faktiskt, jag kan jag också!

Kram and so long!

12 november 2010

2010-11-12T11:15:00.000+01:00

Andra dagen hemma från jobbet...
Galen skallvärk som inte ens går över med hjälp av piller, ont i halsen och hosta, kanske till och med lite feber i går kväll.
Lillson började med ont i halsen, hes och hosta. Några timmar senare, på natten började min hals att bråka.
Jag ska ju jobba i helgen så det är bara att vila på dessa två dagar så man pallar med helgen. Samtidigt så har jag ju inte bara mig själv att tänka på nu...
Kluvet...
Tempot och arbetsbelastningen är hög som det ser ut nu... Min kropp pallar inte riktigt med det. Får mer och mer sammandragningar som bm tror hänger ihop med stress och belastning. Jag bär, går och lyfter ju hela dagarna och så stressen på det.
Måste hålla ihop, det är ju ett tag kvar kan man säga.
Igår tillbringade jag hela dagen i sängen med sprängande skallvärk, sov större delen av dagen inklusive natten till idag. Vaknade med skallvärk, tog ett piller och gick och lade mig igen. Skjutsade mellanson till plugget då han försovit sig, när jag kom hem lade jag mig igen.
Här har jag legat sedan dess.
Vet att jag måste till apoteket och hämta medicin idag, nästan oöverstigligt.
Annars mår jag bra!
I övrigt har jag det bäst!

LOVE!

Nu vet jag!

2010-10-31T17:40:00.001+01:00

KÄNSLIG är ordet!

Söndag 31 oktober, 2010

2010-10-31T15:02:00.000+01:00

Har precis avslutat min jobbarhelg....
*Puh...*
Efter mer än 20 år i detta yrke så känns det som att jag arbetat klart på helgerna, orkar och vill faktiskt inte mera nu, punkt!
Det finns ju så mycket annat att lägga den viktiga tiden på, familjen exempelvis.

Jag växer och frodas, ja magen också förstås :-)
Jag kan ju säga att det stormar hej vilt inuti mig, hormonstormar. Finns de?
Ja ganska förskräckligt faktiskt, jag hänger inte med själv ens. Ledsen och glad om vartannat, arg och lugn i en konstig mix men framför allt så nästan snudd på deppig faktiskt.
Hur kan man vara deppig fast man är glad?`
Deppig kanske inte är rätt ord, så kan det vara förstås. Jag kanske är mera... orolig?
För det mesta i så fall....
Orolig att plöstligt stå själv, konstiga drömmar hjälper ju inte till....
Orolig att något ska vara fel med bebben.
Orolig för mina barn, utan egentlig anledning, egentligen.
Kort stubin.. Kortare än nånsin. Man hinner knappt tända tändstickan fören bomben briserar.
Om inte utåt så inåt.
Jag är mycket för det med inåt.
Ja jag vet att allt detta som egentligen inte är JAG, beror på allt som händer i kroppen.
Grejen är bara den att knoppen inte hänger med i svängarna. Förstå då de runtomkring mig hur de har det..
Det enda jag kan säga är att DET KOMMER ATT GÅ ÖVER :-)

Nu ska jag vila en stund innan lillson ska på träning.
Har jag sagt att jag/vi har semester?!
Hela nästa vecka!!
Puss gos!
:-))

Söndag 17 oktober, 2010

2010-10-17T05:00:00.000+02:00

Söndag och det är faktiskt svinkallt ute!
Ska iväg och jobba så klockanm är bara 05,00 och jag fått i mig lite frukost.
Idag bestod den av en STOR kopp TE och två rostade mackor med ´jordegubbsmarmelad och ost.
Nyttigt? Nej men gott :-))
Hundskrället ska ut på promenad, inte lockande direkt i minusgrader.... Nu börjar vintereländet :-)
JAg är förhoppningsvis hemma till halv tre, tid för vila och sen har lillson träning vid fyra.
Dagarna går snabbare än man tror.
Helgen är snart slut och eftersom det är min jobbarhelg sörjer jag inte direkt, men jag lider lite med er andra.
Nu ska jag iväg och lyfta något ton varor!
Återkommer senare idag.
Have a nice day!

Söndag 10 oktober, 2010

2010-10-10T18:09:00.000+02:00

Dagen igår flöt på.. Hjärt pysslade utomhus och i garaget och jag testmålade mellansons rum.
Började få migränkänning i form av synbortfall och illamående så blev tvungen att lägga mig och vila några timmar. Lyckade mota bort skallvärken som tur var..
Idag har vi bara tagit det lugnt, tog en shoppingrunda och för att glutta på lite intressanta affärsideer... :-)
Roligt när tankarna får fritt spelrum, dessvärre begränsas de av den ekonomiska delen. MEn men man måste börja någonstans. Med bebis i magen kanske det inte är riktigt läge att lägga i ytterligare växel.. Eller?!
:-)
En mellandag också idag i mitt mående, ett lätt bakslag som jag tror grundar sig i lite för dålig sömn, vet inte säkert dock. Illamående trött och hungrig, utan att vara sugen på något. En tugga räcker sen är jag trött på den smaken. Konstigt det kan vara.
Julmust någon`?? Har någon julmust!?!?! Det skulle jag nog kunna leva på...
Hädelse i detta hus, hehe.
Här blir väl inget annat än drickat med den röda etiketten och vita texten, ens till jul... :-)
Köper väl för egna pengar då!

Jaha, söndag..
I morgon kommer barnen tillbaka! Härligt! Det ska försökas att matplaneras för hela nästa vecka. Hur ska det gå? Men jag måste, kaninte fundera ut mat dag för dag, omöjligt att komma på nåt när man mår illa och inte vill ha något alls eller i varje fall det som inte finns hemma.
Räkor, toast, kokt ägg och majjo blir det idag, en redig räkmacka!
Gott!
Men du, jag kommer tillbaka!
Kramen

Lördag 9 oktober, 2010

2010-10-09T07:43:00.000+02:00

Aaa vad härlligt tänkte jag i går kväll, innan jag la mig, i morgon är det sovmorgon!
Ingen klocka som ringer, inge måste måsten utan bara lugnt och skönt.
För det första var det galet svårt att somna, för mycket i tankarna som snurrade runt.
När jag väl hade somnat roade jag mig med att vakna då och då bara för att kolla så att man verklgien inte försovit sig. 00.30, 03,30 och slutligen 04.45. Dessa uppvaknadens innebar självklart också toabesök så man vaknar till ordentligt. Från 04.45 till 06.30 låg jag och snurrade i sängen med en störande kurrande mage. Vrålhungrig! och nästa toabesök...
Sen gick jag upp.....
Frukost och lite njut av lung och ro när alla andra sover.
Sovmorgon....

Idag vet jag inte om det händer så mycket... Kanske kanske kan vi (i det senaste laget...) få besök av fina S och lilleM från Nortan, vi får se. De kan ju ha planerat annat, man vet ju aldrig. Men vi har inget inplanerat i alla fall . Lite svårt att få fram någon form av beslut på just den punkten.
Annars är det väl en eller annan loppis, det finns ju lite att skrota med hemma också..

Jag mår bra, lite trött och lite illamående men skönt att det känns lite också! Magen börjar synas och på eftermiddagarna och efter matintag så syns den rejält, blir alldeles galet svullen.
Vi har ju redan gjort ett ultraljud där man kunde se pärlans lilla hjärta slå snabbt snabbt :-)
Nu ska jag lägga mig i soffan och softa lite innan resten av gänget vaknar!

Tänk på att det är oktober månad.
Kan du avvara en liten slant till bröstcancerforskning? Gör det!

Kramen

Onsdag 6 oktober, 2010

2010-10-06T04:42:00.000+02:00

Uppe, vaken och mår bra!
Illamåendet börjar ge med sig, äntligen och förhoppningsvis :-)
Idag är det sälj och utvecklingsmöte med kollega E samt chefen. Vi ska till Handen och "visitera" tillsammans med andra ansvariga och chefer. Får se hur detta blir.
Återkommer sedan.
Ha en underbar dag!!

Ödmjuk, men bestämd :-)

2010-10-04T10:49:00.001+02:00

Cirkeln sluts, lyckan ler och min (vår) revansch i livet är fysiskt närvarande!

En dag som jag trodde var långt, långt borta, om den ens skulle ha varit möjlig.
För ett år sedan, den 20 oktober, fick jag min sista cytostatikabehandling
Gåvan som gav mig möjlighet att få fortsätta LEVA.
Idag, ganska precis ett år senare, njuter jag av livet.
Njuter av att andas.
Gillar det mesta jag ogillade förut, bara för att jag får möjligheten att faktiskt uppleva det.

Och jag fövaltar LIVET.
Genom mina fina pojkar, Lillson, Mellanson och Storson.
Genom kärleken till min Hjärt.
Genom vårat liv tillsammans.
Genom det liv vi skapat tillsammans.
Genom det LIV vi bär tillsammans.
Vi fem, ska bli sex!!
Lilla Pärlan bor i min mage och förväntas titta ut i början av våren.
När ljuset kommer tillbaka, när gräset blir grönare än annars, när solen värmer frusna själar.
Då kommer Pärlan och värmer våra liv.
Efterlängtad mirakelbebis med tre fin fina, stora, mirakelbröder.

Livet rullar på!
Bloggen får med största säkerhet en annan typ av inriktning nu :-)
Det var nog dags.
Så mina kära vänner, välkommen tillbaka :-)

Med kärlek och värme!

Ima

Smällkaramell!

2010-09-29T12:09:00.000+02:00

Oj oj det kommer att smälla högt!
Spänningen stiger.
Snart olidlig :-)

Hehehe

Nyfiken?!

Vad är det för fel nu?!

2010-09-29T12:05:00.003+02:00

Varför blev den texten plöstligt brun?! (eller vad det nu är för färg...)
Finns inget i inställningar/design som säger att brun finns med.. :-(
Datorer....
Storson få hjälpa när han kommer hem :-))

Så du vet ifall att jag inte ringt dig.....

2010-09-29T11:54:00.001+02:00

" HAR DU ÅNK?
>
> Verkar detta bekant?
>
> Jag blev nyligen diagnostiserad med ÅNK
> (Åldersbetingad Nedsättning av Korttidsminnet).
>
> Så här visade sig symptomen:
>
> Jag bestämde mig för att tvätta bilen. När jag är på väg ut till
> garaget upptäcker jag posten i hallen.
> Bäst att kolla posten innan jag tvättar bilen, säger jag till mig
> själv. Jag lägger bilnycklarna på bordet, kastar reklamen i
> pappersinsamlingen
> och märker att den behöver tömmas.
>
> Därför lägger jag räkningarna och ett brev med en svarsblankett på bordet
> och bestämmer mig för att tömma pappersinsamlingen först.
> Eftersom jag trots allt går förbi en brevlåda när jag ska till
> återvinningsstationen kan jag lika gärna posta svarsblanketten.
> Men då behöver jag en penna.
> Mina pennor ligger på skrivbordet i arbetsrummet, så jag går in dit
> och hittar en flaska juice som jag börjat dricka ifrån. Jag ska börja
> leta efter pennan, men först måste jag flytta juicen så jag inte råkar
> spilla
> på skrivbordet. Juicen håller på att bli varm och bör sättas in i kylen.
> På väg till köket med juicen får jag syn på en blomvas som står på
> bänken.
> Blommorna behöver vatten, så jag ställer ifrån mig juicen på bordet.
> Då ser jag mina glasögon som jag letat efter hela förmiddagen.
> Det är bäst att jag lägger dem på mitt skrivbord, men först ska jag
> vattna blommorna. Jag lägger glasögonen på köksbänken och fyller
> vattenkannan med
> vatten.
> Då får jag plötsligt syn på fjärrkontrollen till TV:n. Någon har lagt
> den på köksbordet. Ikväll när vi ska se på TV kommer vi att få leta efter
> kontrollen,
> men ingen kommer att tänka på att den ligger på köksbordet.
> Jag bör lägga den där den ska vara, men först ska jag vattna
> blommorna.
> Jag häller lite vatten i vasen, men det mesta hamnar på golvet. Jag
> lägger tillbaka kontrollen på bordet och går för att leta en trasa. Så går
> jag ut i hallen igen för att försöka komma på vad jag hade tänkt göra.
>
> Vid dagens slut är bilen fortfarande smutsig, svarsblanketten har
> inte blivit postad, det står en flaska med varm juice på bänken,
> blommorna är vissna, jag kan inte hitta någon penna, jag kan inte hitta
> fjärkontrollen till TV:n, jag kan inte hitta mina glasögon och jag har ingen
> aning
> om var jag lagt bilnycklarna.
>
> Jag försöker komma på varför det inte blev något gjort idag. Det är
> förbluffande för jag vet att jag har varit upptagen hela dagen och
> jag är helt FÄRDIG. Jag förstår att detta är ett allvarligt problem och jag
> ska söka hjälp för det, men först ska jag kolla min mail. "
>

Up to date..

2010-08-24T14:25:00.000+02:00

Nej då, jag ska inte ut och "dejta"!
Jag har min kärlek till Hjärt som är besvarad, bättre kan det inte bli!

En uppdatering kanske dock är på sin plats.
Det har hunnit vara semester och sommar.
Nu är "vardagen" tillbaka igen och man får se till att skapa fest även i vardagen.
Livet i sig är ju faktiskt en fest, trots att man inte alltid är den som anordnar den. Så det kanske inte alltid blir som man har tänkt eller önskat sig. För den skull inte sämre.
Det blir bara lite annorlunda.

Skolan har börjat igen och jag är tillbaka på jobbet.
Härligt, faktiskt!
Jag tycker om det jag gör och är ganska bra på det dessutom (haha ja skryt kanske men så är det. Hårt att ta?? :-) )
Sommaren har varit fantastisk!
Varmt, varmt varmt.. Trodde inte ens att det kunde bli så varmt i Sverige, i alla fall inte under så lång period. På slutet tyckte jag det nästa blev outhärdligt, det var ju varmt överallt!

Vad har vi gjort då?
Jaaa... Mest "bara" varit faktiskt. Varit tillsammans, spelat spel på kvällarna, badat mycket och ofta, fixat här hemma, spacklat, målat och lagt golv och njutit av att LEVA.

Förra sommaren var ju som sagt ingen höjdare vad gäller avkoppling och njutning.
Jag kan, om jag fokuserar riktigt ordentligt, till och med känna "äckelsmaken" i munnen efter cellgifterna, illamåendet kommer som på posten.
För mig känns det viktigt att ha det med mig nära i minnet för att ännu mera bibehålla tacksamheten till livet och ödmjukheten till andra människor.
Forskningen vad gäller bröstcancer (och andra cancerformer) går framåt, men tyvärr alldeles för långsamt för att det ska vara tillfredställande.
En bloggvän har nu fått klarlagt att hon har metastaserad bröstcancer, sitter bland annat i skelettet. Hon kommer med största sannolikhet aldrig bli friskförklarad.
Hon har två små barn dessutom....
En annan av mina vänner har efter lång tids trötthet fått provsvar metastaserad cancer. Mage, tarmar och lever. Begränsad tid kvar.
Lilla Moa, (som i dagarna hade skolstart) som jag bloggföljt under flera år har nu begränsad tid kvar. Finns inget mera att göra förutom smärtlindring.
När ska det sluta??
Vem drabbas härnäst?
Skänk en slant till cancerforskningen!!!
Jag skänker förstås till forskning av bröstcancer eftersom det drabbade mig, skänk du också!
Det behövs!

Mina tankar går idag till en mamma, maka och fin kvinna.
Jag tänker och håller alla mina tummar för ett snabbt och bra tillfrisknande.
Du är stark och har en vilja av stål.
Men nu borde det väl ändå vara "enough is enough" ?
Många många kramar till dig fina, goa hjärtemor!

Snart ska storson till jobbet. Han får övningsköra dit, får se hur det går :-)
Han är jätteduktig, inte det minsta orolig :-)

Nu kaffe så återkommer jag sen!

So long!

Hjärta och smärta

2010-07-14T20:41:00.001+02:00

Tack mumsan för fina ord men det var inte därför jag skrev som jag gjorde....

Det har verkligen varit med hela hjärtat som den inneboende smärtan kommit. Stundtals med sån kraft att jag trott hjärtat ska spricka, eller kroppen gå mitt itu.
Jag är glad och tacksam över hur jag ser ut, jag är glad och tacksam över den person jag är och som faktiskt uppskattas av ganska många, om man får säga så om sig själv.
Jag är oerhört tacksam att jag lever och mår bra idag.
Jag känner mig omtyckt av många.
Det är inte det det handlar om.
Varför ska då en "simpel" men ack så viktig kroppsdel få en så central betydelse?
Jaa... tror inte att jag behöver säga det...
Den är liksom grunden till allt.
Grunden till LIV.
Även om inte alla ammar idag så har/hade det en från början livsavgörande betydelse.
Det hade det i mitt fall också.
Men åt motsatt håll.
Hade jag haft kvar båda mina hade jag inte levt så länge till.
Jag kanske rentav redan hade gått över till andra sidan.
Det är den krassa sanningen.
Så vad har en tutte för betydelse egentligen?
Eftersom skönheten ligger i betraktarens ögon borde det inte spela någon roll?!
Eller så är det just det....
Nu är klockan snart läggdags :-)
Nu ska barnen och jag passa på att gå och doppa oss, lagom befolkat så här dags.
Hjärt är på landet med hjärteföräldrar till på fredag i alla fall.
Vi ska nog ta en tur mot enköping här någon av dagarna, till min käre far med familj. Han har ju den äran att fylla år på lördag :-)
Doppardags!

Snuffs!

Då och nu

2010-07-14T11:53:00.000+02:00

Tisdag 7 juli 2009.
Jag och Hjärt var på SÖS för första cytostatikabehandlingen (cellgift).
En piccline opererades in för att smidigare kunna ge mig behandlingarna (6 st. 1 gång var tredje vecka)

13 juli 2009.
Jag hade känt av lite biverkningar.
Trött och galet illamående. Det illamåendet kan jag nästan känna nu när jag skriver om det. Det var inte som magsjuka eller ens graviditetsillamående. Det var något extremt, något helt utöver det normala. Intensivt och fullkomligen och totalt närvarande. Hela tiden.

Idag då...
14 juli 2010.
Jag känner mig frisk.
Har precis kommit hem från en löprunda vid Domarudden och ett svalkande dopp efter det.
Behandlingarna känns ganska avlägsna. Tack för det!
Sjukdomen gör sig påmind i form av hjärnspöken emellanåt. Lite för ofta för min sinnesros skull.
Alla som gjort denna resan före mig har sagt gång efter gång efter gång, när behandlingarna är över och alla runtomkring förväntar sig att du ska fungera normalt det är då det jobbiga börjar.
Mitt i sjukdom och behandlingar orkar inte kroppen behandla det andra, så det kommer efteråt.
Jag har lite sviter kvar från behandlingarna, har ont i mina fötter och leder när jag varit stilla eller ska gå upp på morgonen, men det är väl det enda.
Det psykiska är det som varit värst.
Speciellt nu.
Denna årstid känns inte ok/bra för mig som inte längre ser "normal" ut.
Vad jag än gör så känns det som att folk glor för att det ser konstigt ut.
Där bland alla normala, tvåbröstade snygga kvinnor, där sitter jag.
Känner mig i det läget som fula ankungen.
Vill inte visa mig, drar mig in i mitt skal. Blir ledsen, låg och känner mig till viss del förbisedd.
Förra året var det håret (eller snarare det som inte fanns där) som var i fokus. Det var lättare, det skulle ju komma tillbaka. Dessutom var den frillan ganska ball :-)
Mitt bröst kommer inte tillbaka.
Jag är stympad.
Jag tycker det känns orättvist, trots att jag är cancerfri. Hade jag behövt att få skiten ens!?
Visst jag kan fixa till bröstet, men det blir ju inte samma i alla fall. Det kommer att vara mindre, hur man än gör så kommer det att vara hårdare än det andra som har bröstvävnad kvar.
GAH!
Jag vill bara känna mig fin.
Jag vill känna mig kvinnlig.
Jag vill vara gosens gos och bäst.
Försöker ivrigt hitta andra kvaliteter som jag skulle kunna ha, som överväger mig, som stympad kvinna.
Ibland går det bara inte.
Jag ska fixa "nytt bröst". Kanske i höst, annars blir det senare.
Det kanske inte gör någon skillnad egentligen.
Jag tror nämligen att min stympning, Dumbos övergrepp, sitter mestadels på insidan och inte i det fysiska.
Insidan kan ingen kirurg fixa.
Hur kunde det bli så här?
Somliga har en "bad hair day"
Jag har bara en dålig dag.

Aaaa torsdag och dag 4 på semestern..

2010-07-08T11:37:00.001+02:00

Hmm ja tänk vad tiden går fort!
Låg och halvslumrade i morse och fick plötsligt för mig att eftersom tiden går så fort så har ju halva min semester varit nu! Fick nästan panik!
Riktigt så var det ju inte....
Jag tycker jag har fått så mycket gjort, fast ändå inte, har ju inga synliga resultat/bevis på saker som jag utfört liksom...
Jag mår dock otroligt bra!
Efter alla turer till läkare fram och tillbaka och "lite" järntillskott så mår jag mycket bättre nu.
Mycket piggare, jag är glad, har semester, utvilad, solen skiner, känner mig stark och frisk, kär, fina barn, underbar "storfamilj", lagad bil, såld bil, ny bil, fina vänner och fint hus.
Jag kan helt enkelt inte ha det bättre!
Mina hållna tummar krampar för "chefskusiner" och jag tar ett nytt grepp!!
Håller och håller och tänker inte släppa :-))

Nu är det sommar, sol och semester!
Hjärt jobbar sista dagen i morgon sen har han semester också.
Denna semester ska vi njuta! Njuta av varandra, av ledig tid, friskhet och att bara vara.
Förra sommaren gick som bekant i ett annat tema. Lärdomen från den tiden skulle jag faktiskt inte vilja vara utan, resten kunde jag har hoppat över :-)

Midsommarhelgen tog vi min bil till Hjärteföräldrarnas stuga. Vi putsade, dammsög, tvättade och plockade ur bilen för att kunna sälja den/lämna som inbyte. Trött på den bilen nu, den har gjort sitt i min ägo :-)
Sätena gick inte att få rena dock så i tisdags ringde jag runt till några rekondfirmor som kanske skulle kunna tänka sig ta hand om fläckarna på mina säten. De flesta hade ingen tid förrän nästa vecka.
Mr Cap i Berga svarade inte i telefon, så jag åkte dit.
Efter lite "övertalning" kunde han ta in bil samma dag med hämtning på onsdagen.
Sagt och gjort!
Tack Mr Cap för snabb och bra service!
Hjärt och jag lämnade av min bil på em och åkte och provkörde den bil vi valt ut sen tidigare. Tror det blir en pärla!
Vi pratade med bilfirman och han skulle hålla den bilen till dagen efter så vi kunde visa upp audin.
Sedan tidigare hade vi ett ungefärligt pris för min (då osedd) plus att vi skulle få vinterdäck till.
TIPS, till er som kommer att ha med bilfirmor och bilförsäljning att göra, ta med bandspelare och spela in vad de säger. Antingen har de kort minne eller så tror de att de kan blåsa en rätt av.
När min bil var färdig så åkte jag till bilfirman. Visade upp min. Han tog med sig en verkstadskille, mina nycklar och gick ut.
Kom tillbaka relativt snabbt. Måste medge att jag blev lite orolig...
Vi gick till hans kontor.
"Det är ju ett skrapmärke i lacken och fukt i ena lyktan, ja inte mer än 38´ för din i inbyte, det var ju ca vad vi sagt förut också" (Inte!!, då sa de ca 45, kanske lite mera om den är riktigt bra)
- Ok, Vi skulle ju få vinterdäck med till bilen.
-"Ja vi hade sagt att vi skulle ta hälften var va?" (Hjärt är säker på att de från början skulle lägga till vinterdäcken på köpet, jag är osäker)
Men jag var ju tvungen att hålla den linjen jag påbörjat.
-Xx sa ju minst 40 för min bil plus att skicka med vinterdäcken till den nya.
Han räknade lite och det blev en liten halvkompromiss.
40´ för bilen (TACK FÖR DET!!!!) och vi betalade 1800 istället för 6000 för vinterdäcken.
Känns som att det blev en ganska bra deal.
Jo, jag vet att man hur som helst är en förlorare när man köper en ny bil men istället för trubbel hoppas jag nu på vilken annan veckodagsmodell som helst, bara det inte blir ett måndagsexemplar.
Haha bilen då?!
Vad är det för bil??
Hehe

OBS! Lånat foto, inte vår bil på bilden hehe :-)

Vår färg heter black sapphire, svart, med stänk av metallic.
Fräsch, ny, sånär som på ett par mil, ska hämtas vid lunch i morgon!
Yippie!!!!
En OPEL astra är det :-)

Nu ska här solas lite sen blir det en tur i spåret! :-)

Kärleken, framför allt!
Puss och kram!

Hjärt, när ord är överflödiga....

2010-07-08T10:26:00.000+02:00

Mera foton :-)

2010-07-08T10:18:00.000+02:00

Vi, det vill säga, jag och Hjärt lurade ut harig hund i vattnet. Det räckte med att säga "kompis kommer" så "flög" hon ut för att "hälsa" på änderna, haha. Änderna retades tillbaka .

Silverpilen, Pärlan, (mmm ja just det...) Audi a2:an på bild nummer två är min. Eller den var min :-))
Vi lämnade den i inbyte och har från och med i morgon en annan bil. :-))

Foto nummer tre är resultatet av Hjärts inköp av sprayfärg till två minderåriga pojkar (langning frågetecken), Lill och mellanson sysselsatte sig på den kungliga bröllopsdagen med att spraymåla en tavla, Hjärt var ju också med ett tag förstås. Hehe, Vem ville egentligen spraymåla tror ni?! :-)
Det är som med papporna som köper bil och tågbanor "till sina söner".. :-)

Foto nummer tre är veckans (läs: mammas) badpojke :-)
Han och Mr Fantaflaska tog sig ett dopp. Min och lillsons promenad till stranden var ett äventyr kan jag säga, den drog till sig lite uppmärksamhet....

Flera foton kommer :-)

En tur till Solna

2010-07-01T09:40:00.000+02:00

Jaha... Nu har jag snart avverkat en dag eller i allafall en förmiddag på KS. Analys och diskussion ang tagna sköldkörtelprover. Alla prover ser bra ut yippie! Väntar nu bara på att få träffa sköterskan. Igår var Jag till husläkaren för svar på de prover han tagit. De proverna visade på blodbrist, anemi. Detta trots att han från början inte ens ville ta just det provet! Ibland, eller nästan jämt lönar det sig att vara envis hehe. Något positivt jag lärt mig i alla fall. Jag hade 113 och bör ligga mellan 117-153. Fick ett nytt labbpapper igår detta för att de ska Kunna utesluta blödning från mage och tarm. Faeces prov blir det.... Mmm just det bajsprov. Lika bra att kolla igenom allt när man ändå håller på. Midsommar! Ja det var en kanon midsommar! God mat, Hjärts mamma och pappa och landet. Myyyys! Lugn och ro! Tack! Olivia var med också, måste nog ha varit hennes lyckligaste dagar i livet. Hon fick springa mycket utan koppel samt att detY blev mycket lek. Nu har jag bara drygt en dag kvar att jobba sen är det semester, i fyra veckor! Återkommer!

Nu så!

2010-06-23T15:21:00.001+02:00

Nu har jag naprapaterat färdigt för den här gången och jag säger tack och hej!
Mår sämre nu än innan men det ska/kan visst höra till.
Fem låsningar med början i nedre ländrygg och vidare upp mot bröstrygg och nacke, de är nu upplåsta med förhoppning att tillåta nervsignaler och visst blodflöde ta sig fram, alls.
Naprapat övertygad om att låsningarna och uppkomna muskelkramper orskar min huvudvärk och yrsel, illamåendet fick man på köpet.
Akupunkturålar med TENS sattes också, jag tycker hon är så bra! :-)
Så idag har jag spenderat nästan 7000 kronor på mig själv. Bilen på dryga 6000 och så napran.
Känns kanon faktiskt! (OBS! Ska läsas med lagom portion ironi! )
Dessutom har jag ju lovat en vinst till den som kunde gissa verkstadskostnaderna, eller åtmninstone den som kom närmast.
GRATTIS Micke grillmaster!! Du gissade på 6780:-, summan totalt blev 6625:-
Kan man säga att du har ett ytte pytte litet försprång?! :-))
(Det var summan efter service... Under genomgången av bilen fanns ju förstås fler saker som bör/ska åtgärdas, så en 10:a till är inte i underkant... Men inte aktuellt just dessa dagar.)

Nu ska jag lägga mig att vila en stund sen ska jag träffa mumsan, få lite pengar så kanske vi klarar oss över helgen (*vill bara ha lite sympati*) :-)

Slut och galet trött (hur då liksom? Har ju bara varit hemma i snart två veckor...)
Till och med storson sa i morse att jag ser sjukt trött ut, har tydligen svarta ringar under ögonen. JAg får väl vila mera då!!!
:-)

Make up not war!
:-))

sol sol sol

2010-06-23T09:31:00.000+02:00

Och mera sol!
Spara lite sol till midsommar kan man tycka...

Jag lämnade ju in min bil på service igår eller jag hade tid för service idag men lämnade igår..... Jaja, hur som helst.
De ringde nu strax före nio och sa att min bil är klar!
Så alla som varit med i den utlysta tävlingen på fejjan vet nu snart om de vunnit eller ej. Ni som ännu inte gjort er röst hörd har nu en sista möjlighet. I eftermiddag är det kört kan jag säga :-)
Du kan vinna möjligheten att vinna 5 miljoner!
:-)
Vinsten skickas per post om du inte bor nära förstås.

Ska ta mig i kragen och få på lite kläder, hämta bilen och träffa en kompis innan det är dags för mörbultning hos naprapaten klockan tolv..
Skallen är tung (nästan som bakfylletung fast utan bakfylla) och lätt illamående. Jag har i alla fall sluppit den värsta värken i skallen, skönt det.

Lite nya foton kommer sen :-)

Peace!